Alltid mer, aldrig nog. Så sammanfattade den framlidne politiske journalisten Anders Isaksson en gång välfärdsstatens konstruktion. De är ord som är lätta att dra sig till minnes när man hör diskussionen om den ekonomiska krisen i många av Sveriges kommuner.
Trots att Mats Odell för inte så länge sedan flaggade för att sjutton miljarder kronor ska skjutas till i de kommunala ekonomierna hörs ropen på ännu mer pengar och det uppfordrande stampandet med foten.
Kommunpolitiker menar att det utlysta statsbidraget inte är tillräckligt. Välfärdens kärna, som omsorg, vård och utbildning ibland brukar kallas, kommer ändå att ta skada. Nedskärningar kan inte undvikas om inte ytterligare resurser strömmar till. Det är ett argument som även Jan Björklund nyligen omfamnade i sitt sommartal på Marstrand, och som igår backades upp av chefsekonomerna på landets storbanker. ”Jag kan inte riktigt se hur kommunerna ska kunna klara sin ekonomiska situation” sade Robert Bergqvist på SEB till Dagens Eko. En sådan tur, då, att någon annan har ett förslag.
Tankesmedjan Timbro presenterade igår en rapport som visar hur kommunerna kan ta sig igenom krisen och på samma gång lämna välfärdens kärna intakt. Lösningen är – trumvirvel – att prioritera rätt och spara in på det som inte tillhör kärnverksamheten.
Som Timbros utredare Lotta Moberg och Jonas Sigedal skriver i Långt ifrån lagom - kommunala satsningar i kristider plöjer många kommuner ned stora summor i olika kultur- och fritidsprojekt. Och det sker samtidigt som skolbarn och patienter i äldrevården får se personal sägas upp.
Ett nybyggt äventyrsbad i Sundsvall motsvarar utgiften för tvåhundrafemtio lärartjänster under fyra år, precis det antal som kommunen planerar att dra in. Mot den bakgrunden är det provocerande att flera av Sveriges kommuner uppför sig som att de vore drabbade och utsatta. Det är i så fall deras egen förtjänst. Pengarna som skulle hjälpa dem att upprätthålla välfärdens kärna ligger till stora delar nedbäddade i simhallar och rondellkonst.
Samtidigt är det inte helt förvånande att kommunerna agerar som de gör. Kultur- och fritidsnämnderna har tillskansat sig stort inflytande. I Borås finns, enligt rapporten, dessutom åtta olika avdelningar som alla arbetar med kultur och fritid. För att öka kostnadsmedvetenheten behövs en reform av den kommunala organisationen.
Mobergs och Sigedals uppmaning till kommunerna att slå ihop kultur- och fritidsverksamheten med till exempel utbildningsnämnderna är inte alls dum. På så sätt blir det tydligare att välfärdens kärna lider när annat tillåts gå före i finansieringskön. Om kommunerna dessutom drar lärdom av Skattebetalarnas rapport Så går kommuner och landsting stärkta ur krisen! – där man bland annat ger rådet att tydligare utvärdera kostnadsutvecklingar – kan de faktiskt, ja, komma stärkta ur krisen.
Anders Borg mumlade igår om att möjligen falla undan för kraven på förstärkta statsbidrag. I det här läget, när konkreta förslag till utvägar börjar läggas fram, vore det oklokt.
