Kvinnor måste ges möjlighet att delta
i samhällets utveckling inom alla
områden. Ha rätt att roa sig, rösta och
driva företag. För oss är det självklarheter, men så är det förstås inte. Överallt.

Under de senaste decennierna har friheten – de politiska och medborgerliga friheterna – nått allt fler människor. Trenden har varit positiv. Stater har gått från diktatur till demokrati. Det har skett under stor dramatik eller i långsamma processer. I sin årsrapport för 2006 klassificerar amerikanska Freedom House
90 länder – 47 procent av jordens befolkning – som fria. Fint. Men det betyder också att medan vi kan dansa och le, lever mer än hälften av globen sina liv helt eller delvis
i ofrihet.

I själva verket var det ytterligare ett litet steg framåt att den saudiska prinsessan Adelah – dotter till kung Abdallah – i en intervju nyligen i Arab News (21/12) i mer eller mindre öppna ordalag uttalade sig för att kvinnor skulle få lite medborgarrätt. Kort sagt, att det över huvud taget är möjligt att säga det.

Typiskt nog handlar den saudiska rösträttsfrågan än så länge bara om deltagande i de kommunala val som infördes ganska nyligen. Landet styrs enväldigt av kungahuset. Saudiarabien ingår
i den grupp av länder som Freedom House betecknar som icke fria. Totalt rör det om 45 stater med 23 procent av världens befolkning. Ytterligare 30 procent, i 58 stater, lever med politiska och medborgerliga rättigheter som klassas som delvis fria.

Under förra året gick ett land från delvis fritt till fritt (Guyana) och två från icke fria till fria (Haiti och Nepal). Å andra sidan blev två delvis fria stater icke fria (Thailand och Kongo-Brazzaville). Bakslag måste förstås inträffa då och då, men det verkligt oroande i Freedom in the world är att frihetens segertåg inte längre tycks röra sig framåt. Det finns en vikande trend
i 33 länder medan utvecklingen är positiv bara i 18 stater.

Man kan känna sorg över människors ofrihet, men det finns också skäl till annan oro. Demokratier går inte i krig med varandra, men ofriheten härskar i stater som spelar en nyckelroll regionalt och
i världspolitiken. Jätten Kina har öppnat sin ekonomi, men kommunistpartiet för en bitvis aggressiv politik mot sina grannar. Man vill ha makt. Ryssland, Venezuela och Iran har utvecklats till auktoritära regimer, som inte bara slår ned på demokratin utan också för en utrikespolitik som skrämmer.

Så visst finns det anledning att beklaga att president George W Bushs demokratipolitik havererade i Irak. Men det betyder inte att strävan ska överges. Bara att politiken måste utgå från att det krävs två för att dansa tango: Let´s dance!