Jag var i Oslo senast i maj. Det som framför allt slår mig nu är den vänlighet och värme som man möter bland dem som har sökt sig ut i regnet. Ännu sent på kvällen är det fullt av folk på gatorna och framför det växande blomsterberget utanför kyrkan på Stortorvet. Människor söker ögonkontakt, ler vänligt och kliver åt sidan för att göra plats åt varandra. Många vill prata om det som har hänt när de ser min kamera eller hör att jag är svensk. Man påminns om hur litet Norge är. Alla verkar känna någon som har drabbats.
Tredje dagen efter massakern hålls en tyst minut på platsen utanför Oslo universitet. Kungligheter och regeringsmedlemmar försvinner sedan upp för universitetets trappa för att först av alla skriva i kondoleansboken som står uppställd i aulan. När de kommer ut igen utbryter spontana applåder som följer dem hela vägen tillbaka till bilarna. Efter dem ut på trappan kommer några av de unga som överlevde massakern på Utøya, hand i hand.
Jag känner igen Prableen Kaur som skrev en bloggpost om hur hon undkom Anders Behring Breivik på Utøya. Hon låg länge och spelade död, kanske i en timme, och när hon reste sig märkte hon att hon hade legat på och under liken av sina döda kamrater. Applåder igen.
Jag bor hos en god vän som själv har tagit emot beskedet att han förlorat en kompis i regeringshögkvarteret. Vi pratar mycket om det där ljusa. Jo, det betyder en hel del, säger han, även sådana till synes små saker som att människor utomlands byter profilbild till norska flaggan på Facebook, eller lägger till en badge med AUF:s logga.
”Hälsa”, säger folk till mig på Twitter och Facebook när jag skriver att jag är i Norge. Det är egentligen obegripligt annat än som uttryck för en djupt medmänsklig önskan att på något sätt lindra sorgen, även när den drabbat människor man aldrig har träffat.
”Medkänsla är din smärta i mitt bröst”, har någon skrivit på svenska i den norska regeringens kondoleansbok på nätet, och det säger något om vad vi är för varelser. Jag försöker hålla kvar den tanken.
För den norska högern är dagarna efter attacken en tid för stilla självrannsakan. Av Anders Behring Breiviks manifest framgår med all tydlighet att han varken är liberal eller konservativ, men han har likväl lämnat fotavtryck över stora delar av den norska borgerligheten.
Han var engagerad i Fremskrittspartiet i början av 2000-talet, innan hans plan på massmord började ta form. Han läste den norska borgerliga idétidskriften Minerva, och var en aktiv kommentator på tidningens sida på nätet.
Nej, Minerva kommer inte att börja censurera kommentarsfälten, skriver man dagarna efter attacken. Däremot kommer man att vara mer vaksam på hatisk retorik om ”kultursvek” och ett samhälle på väg att falla isär.
Det ekar av den fråga som bloggaren Bjørn Stærk och många med honom har fått ställa sig dagarna efter Utøya: Läste han mig?
Ja, konstaterar Stærk sorgset. Förmodligen.
