”Det är hög tid att vi är modigare på det här området”, sade Carin Götblad när hon presenterades som samordnare i regeringens nya satsning mot våld i nära relationer. Det var bara ett par dagar efter att Maria i Landskrona blivit mördad dagen efter att hon fyllt 19 år. Närstående misstänks för att ha dödat flickan.

Götblad pekade rakryggat och ansvarstagande ut hedersvåld som ett stort folkhälsoproblem, vilket var befriande.

När Pela Atroshi hedersmördades 1999 och Fadime 2001, ansågs det rasistiskt att ta upp det faktum att kvinnor och män giftes bort av sina föräldrar, förhindrades att leva sitt eget liv och om de ansågs skada familjens heder så kunde de mördas. I stället för att mangrant ställa sig upp och försvara självklara mänskliga rättigheter fanns det en beröringsångest runt frågan.

Kvinnliga debattörer – som den tappra Sara Mohammed – som vuxit upp med hederskulturen och därmed hade ingående kännedom om hur den fungerade fick veta av helsvenska debattörer att de gick rasisters ärenden och överdrev. De hotades och hånades offentligt, av ledande feminister fick de inget stöd, våldet mot svenska kvinnor ansågs viktigare att lyfta fram.

Jan Guillou skrev i Aftonbladet (1/4 2007) att debatten bara gynnade SD: ”Hedersmordet är alltså ett extremt ovanligt våldsbrott, inte ens tiondelen av det gamla hederliga svenska hustrumordet, inte ens tiotusendelen av den hederliga gamla svenska kvinnomisshandeln. (…) Det är en förbryllande bild av verkligheten, det finns ingen naturlig enkel förklaring till denna galenskap.”

Det är som en läkare inte vill behandla lunginflammation, eftersom det finns cancer. Men det ena oacceptabla utesluter inte det andra, och hur kan man förändra om problemet inte erkänns?

Enligt en nationell kartläggning upplever 70000 unga att föräldrar, kultur och religion begränsar deras val av äktenskapspartner. Fler människor än invånarna i Gävle får därmed inte tillgång till den frihet som generationer före oss har kämpat så hårt för att vi ska kunna åtnjuta. Det är oacceptabelt. Alla ska ha samma rättigheter i Sverige, även om de råkar ha fötts i en annan kultur där det anses vara ok att förtrycka och kontrollera.

Dessvärre har inte mycket hänt när det gäller samhällets agerande. Myndigheterna är inte samordnade. Den 19-åriga flicka som mördades i Landskrona borde enligt hennes stödförening haft skyddat boende, vilket hon inte fick. Mycket återstår för att säkerställa dessa kvinnors trygghet och förhoppningsvis kommer Götblad att få något att ske. Men när hon säger att hela samhället behöver bli modigare för att agera mot både hedersvåld och våld av närstående så kan man inte bli annat än skeptisk.

Lusten att ingripa när det kan bli lite jobbigt och kämpa för rättigheter som tas för givna verkar inte vara särskilt stor. Men när något är fel och någon är utsatt har alla ett ansvar att ingripa.

Johanne Hildebrandt är researchchef på Seccredo. johanne.hildebrandt@seccredo.se