Håkan Juholt har en gång för alla motbevisat den gamla tesen om att all publicitet är god publicitet. Undersökningsföretaget YouGov frågar med jämna mellanrum svenska folket vilket politiskt parti som ”syns mest just nu”, och i den senaste mätningen vinner Socialdemokraterna med hästlängder. Mer än hälften av de tillfrågade (56 procent) säger att S är det mest exponerade partiet. Månaden före fick man ynka 11 procent och låg och guppade i kölvattnet från Moderaterna och Centern.

Oturligt nog för S var det varken politiska initiativ eller inspirerande budskap som förde partiet ut ur skuggtillvaron och in i rampljuset; det var en rad haverier med partiledarens bostadsersättning som lågvattenmärke. Plötsligt var allas blickar på Håkan Juholt, vilket gjorde underverk för tjockleken på partiets pressklippskuvert men inte för stödet hos svenska folket.

I dag presenterar Sifo sin sista väljarbarometer för 2011, och där gör Socialdemokraterna sitt svagaste resultat sedan mätningarna inleddes 1967. Partiet går till helgs med 25,4 procent under västen, och i Stockholm är läget långt mer bekymmersamt än så. Där får S 14,8 procent av sympatierna och blir bara obetydligt större än Miljöpartiet.

Röster är varken mer eller mindre värda i huvudstaden än på andra håll, men Stockholmsområdet är inte bara en stor utan också en snabbt växande region där framtida förhållanden ofta först låter sig skönjas. För partisekreterare, partiledning och omvalssugna riksdagsledamöter måste Sifos mätning få John Ajvide Lindqvist att te sig som Elsa Beskow.

Jag vet ärligt talat inte var de olyckliga ska söka tröst. Bland de gamla rödgröna kamraterna finns inte mycket att hämta. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ger ett osentimentalt besked om att pakten är historia och att MP tänker agera fritt utan att binda upp sig för någon statsministerkandidat. Den inställningen lär ge mersmak. Hos Sifo får MP nu 12,3 procent, vilket är all time high, och det vore underligt om det inte fick Fridolin att drömma om en framtid som grön jätte och kungamakare. Det vore däremot ytterst underligt om det inte vaccinerade honom och Åsa Romson mot att surra sig vid en läckande socialdemokrati.

Vänsterpartiet, å sin sida, står otåligt och stampar. Det händer inget nämnvärt i denna mätning, där V samlar 6,3 procent, men i januari är det till sist dags för Lars Ohly att få en efterträdare. Ohly har utövat samma dragningskraft på väljare som kranvatten på kapten Haddock. Men den trolige efterträdaren Jonas Sjöstedt har annan framtoning, har varit framgångsrik i personval och blir en besvärlig konkurrent. ”På vänsterfronten intet nytt” är vad som hittills har gällt för socialdemokratin, men snart är sötebrödsdagarna över och man måste kriga såväl i mitten som ute på kanten.

Hur ska då en politiker kunna få framgång till höger och till vänster på en gång? Hur förena motstridiga viljor? Den möjlighet som står till buds är att utöva ledarskap: att lägga ut en kurs och stå upp för den på ett sätt som inger respekt. För Juholt återstår att visa att han är uppgiften mäktig. Hittills har han varit en ögonblickets man – orädd i debatten, snabb i repliken – medan han har svajat omkring betänkligt i det långsiktiga och allvarliga och stått för ett helt pärlband av ogenomtänkta utspel och hastiga reträtter.

Ett reportage i nya DI Weekend (16/12) är förödande läsning just vad ledarskapet beträffar. Här berättas hur Socialdemokraternas skuggbudget kom till: Att Juholt i sista minuten gav order om att ta bort höjningen av a-kassan. Att metoden skulle vara att ”smyga igenom” förslaget. Att han fick en revolt på halsen, och att han då blåljög för både medier och riksdagsgrupp om hur det gått till och lade skulden på sina medarbetare. Om skildringen stämmer blir det hart när omöjligt att återvinna förtroende och respekt ens bland sina egna; den här sortens historier färdas med blixtens hastighet genom en organisation.

Härmed inte sagt att valet 2014 blir en promenadseger för Alliansen. Moderaterna går urstarkt hos Sifo med 34,4 procent men de andra tre är besvärande små och sammantaget når de borgerliga inte över 50 procent, trots att motståndet är så vilset. Det är något som fattas.

Hos YouGov slår M knock på S i kampen om att vara bäst på ”ekonomi”, men när det gäller ”arbetslöshet” får S bättre siffror än M, och sysselsättningen lär bara bli större som fråga. Ska Alliansen dra längsta strået måste man få debatten att handla om att ”skapa jobb” snarare än om att ”åtgärda arbetslöshet” och det kräver en kraftfull och trovärdig politik för bättre näringspolitik och fler företag som vill anställa. Denna lyser i dag framför allt med sin frånvaro. Här har Alliansens tre små partier en väldig möjlighet att hjälpa sig själva, och hjälpa Sverige på kuppen.