Alla dessa dagar torde vara spännande

Han är tacksam att att skriva om, men utgör ändå närmast ett problem för pressen, utrikesminister Carl Bildt. Ingen av de andra ministrarna har utsatts för tillnärmelsevis lika hårda rubriker. ”Bildt måste gå”, skrev exempelvis Expressens politiska redaktör vid den här tiden för två år sedan, med anledning av den egna tidningens kampanj mot utrikesministern. Där hade allt från styrelsepositioner i skrupelfria storbolag till lobbyuppdrag inför Irakkriget kritiserats. Men om någon gick så var det snarast redaktören, men av andra skäl.

Bildt fortsätter att gäcka som en kampanjjournalistikens heliga graal. Inte ens hans förskräckliga råttmönstrade kavaj på Idrottsgalan förra året har rubbat förtroendet – år efter år svarar respondenterna i Aftonbladets popularitetsmätning att Bildt är regeringens bästa minister.

Hans blogg Alla Dessa Dagar har fler läsare än en hygglig landsortstidning, och fungerar på sätt och vis som en ofiltrerad direktkanal till medborgarna. Inte minst detta har upprört pressen, som därför utpekat bloggen som ”ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner” (Expressen 23/2-07).

Men det är inte enbart gamla redaktörer som har problem. Bildt är svårfångad även för den utrikesförvaltning som sägs tvingas vända sig till bloggen för att få veta var ministern håller hus och vilken position Sverige intar i världspolitikens dagsfrågor. För den del av utrikesdepartementet som har att hantera mediebilden av utrikesförvaltningen och vårt lands politik torde varje ny dag med Bildt vara minst sagt spännande. Men kanske tycker de ändå att han är att föredra framför SVT-serien Diplomaterna , där hårt arbetande tjänstemän trots allt slit framstår som klumpfotade kostymnissar på kolonialäventyr.

I år fyller UD:s pressavdelning 100 år, vilket i torsdags firades med ett seminarium. Tre namnkunniga paneler belyste förhållandet mellan journalistkåren och UD. Det är mer komplext än åtminstone journalistskrået helst skulle vilja erkänna. För utrikesförvaltningen är ju pressen delvis ett instrument att använda i diplomatin, och journalister gillar inte normalt att ses som maktens förlängda arm. Men faktum är att pressen spelar med i hög grad.

Som alltid blir frågeställningen som tydligast i ljuset av andra världskriget. Då var Torgny Segerstedt illa sedd för att hans Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning rakryggat kritiserade Nazityskland. Mer lydiga delar av presskåren var noga med att inte uppröra vare sig Hitler eller Stalin, helt i linje med den svenska neutralitetstanken.

Frågan som naturligen infinner sig är om samma finlandisering av journalistiken går att skönja idag, då hotbilden ser helt annorlunda ut. Och är det bra eller dåligt?

Vid den efterföljande buffén rådde i vilket fall god sämja mellan branscherna. Men precis som Carl Bildt kortslutit de normala relationerna mellan pressen och utrikespolitiken stal han showen även i torsdags.

”Känner sig UD-tjänstemännen överkörda?” undrade moderatorn John Chrispinsson. ”Det är i så fall ett problem”, svarade Carl Bildt. ”Men nu är det ju faktiskt så att det är jag som är utrikesminister.”