Tisdagen var Folkpartiet liberalernas dag, men redan måndagen i Almedalen gick i liberalismens tecken då tankesmedjan Fores ägnade temat en heldag med seminarier och en färsk undersökning från Novus, vilken visade att sex av tio väljare säger sig vara ”liberala”. Det kan låta mycket, men allt beror på hur man tolkar begreppet.
Alla vill omfamna liberalismen, men kramen har alltid viss distans. Under en av Foresdagens programpunkter – en partiledardebatt mellan Maud Olofsson och Peter Eriksson – förtydligade Olofsson att Centerpartiet inte är något ”kallt liberalt parti”, utan snarare gröna socialliberaler. Jodå. Prefixen är viktiga när det kommer till liberalism…
Eriksson å sin sida menade att han och MP är liberala i fråga om demokrati och exemplifierade med MP:s tonvikt på deltagardemokrati och en viss individualistisk, för att inte säga anarkistisk, ådra. Det stämmer förvisso, men MP:s liberalism är ofta målad med breda penseldrag och i alltför skira akvareller. Att vara liberal i fråga om demokrati är lätt när snart sagt varenda parti bekänner sig till den klassiskt liberala demokratin. Det är lika okontroversiellt som när Eriksson anger Nelson Mandela som sin ”liberala förebild”, med motiveringen att han är en frihetskämpe. Visst är liberalismen en stark motkraft mot förtryck och diktatur, men det räcker inte som ensamt politiskt innehåll för att förtjäna liberala röster i ett land där de flesta ser rumsren demokratisyn som ett minimikrav.
De båda partiledarna tog dock snabbt ner värderingsfrågan till konkret nivå och framhöll just sina förslag som ”mest liberala”. Debatten illustrerade effektivt problemet med liberalismens följsamhet i sakpolitiken. Det mesta kan låta liberalt, lite beroende på vilka utgångspunkter man hävdar. Således förklarade Eriksson att eftersom jämställda börsbolagsstyrelser är en frihetsfråga så är det liberalt att ”våga” lagstifta om kvotering och oliberalt av regeringen att låta bli. Olofsson kontrade raskt med att anledningen till att hon och Alliansen inte gör det är för att de är – japp – liberala. På samma sätt kan vårdnadsbidraget kallas oliberalt eftersom det antas förstärka ojämlika förhållanden och chanser, men man kan också säga att vårdnadsbidraget ger oss fler valmöjligheter.
Detsamma gäller föräldraledigheten. Många argumenterar för kvotering med hänvisning till att det mest liberala är att dela dagarna i försäkringen per individ. Det är inte uppenbart oliberalt men fakta på marken är att familjer idag har möjligheten att dela upp dagarna nästan hur de vill. Att kvotera föräldraförsäkringen skulle de facto innebära decimerade valmöjligheter för familjerna. Och det är ju inte liberalt. Så där kan man hålla på. Och det gjorde de.
Men det fanns fler siffror i undersökningen. Tillfrågade om vilka av ett antal givna begrepp som kan förknippas med liberalism anger väljarna nämligen de stabila och oantastliga värdena som mest liberala. Således anser väldigt många att frihet, mänskliga rättigheter och öppna gränser är liberalt, medan äganderätt och sänkta inkomstskatter faktiskt anses vara mindre liberala än rut-avdrag och privata aktörer i vården. Det är något förbryllande eftersom de två senare snarare är ett liberalt sätt att lappa och laga system som är oliberala till att börja med. Äganderätt och ekonomisk frihet är däremot liberala grundstenar.
Men det undviker liberaler ofta att prata om. Kanske är de rädda för att låta kalla.
En sak var emellertid solklar. Det är FP och Björklund som väljarna mest förknippar med liberalism. Många är kallade, men få bär namnet liberalerna.
