Försvarsmaktens nya insatsorganisation bör vara intagen 2014. Dock bedöms inte samtliga förband var fullt operativa 2014, främst beroende på bristande personaluppfyllnad. Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Vidare bör försvarsmakten ha förmåga att:

• Påbörja insats omedelbart efter beslut.

• Genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.

• Möta såväl kvalificerade som okvalificerade aktörer.

Allt enligt regeringens proposition Ett användbart försvar (prop 2008/09:140) om det nya insatsförsvarets förmåga. Ett nyckelord var alltså ekonomin.

Jag vet inte exakt när Högkvarteret började tala om IO2014 i termer av färdig först 2019, men det blev den nya målbilden för när insatsorganisationen skulle vara fix och färdig. Numera ordalägger sig ÖB Sverker Göranson som om Sten Tolgfors flaggskepp mest är att likna vid en plan med okänd slutdestination.

Det är problem med rekryteringen till det nya yrkesförsvaret och dessutom blir det dyrare än beräknat. Samtidigt ligger det i en annan plan ett stort behov av förnyelse av materiel efter 2015 och ett decennium framåt. Försvarsekonomin är åter på väg mot att bli schweizerost.

Utan ökade försvarsanslag är det klent med alternativ. Kanhända blir lösningen att minimera de internationella insatserna, trots att dessa är det nya försvarets egentliga raison d’etre. Kanhända landar lösningen i en kombination av minskade ambitioner vad gäller insats och senareläggning av materialinköp. Eller så får materielplanen rejält med stryk.

Omläggningen av det svenska försvaret är en stor och svår reform – och det bör man ha respekt för. Men att det är skakigt i korthuset sammanhänger också med den brist på respekt som försvarsministern visade inför sjösättningen av reformen. I själva verket lades propositionen fram och fattades beslut om reformens genomförande innan den ens var färdigutredd och fortfarande är inte all lagstiftning på plats på personalsidan. Det är naturligtvis helt bakvänt.

Att peka med hela handen kan vara god politik, men inte om den bygger på att vifta undan varningar om vilka konsekvenserna kan bli. Tyvärr kan regeringen vara på väg att göra om samma misstag i fråga om framtidens luftförsvar.

Senast det genomfördes en svensk luftförsvarsutredning var på 1960-talet. Regeringen har inte ansett att någon ny behövs. Den samlade oppositionen har velat annorlunda. Några utredningsdirektiv har dock ännu inte synts till utan saken segdras i regeringskansliet. Regeringen anser uppenbarligen att beslutet om flygets förmågelyft inte får gå i stå på grund av något så onödigt som en utredning om saken. Frågan är nu om man är i full färd med att binda upp sig i samförstånd med Socialdemokraterna.

Sten Tolgfors har sedan länge pekat med hela handen för att Saab ska få i uppdrag att ta fram ett nytt grundflygplan, Super Jas. Enligt Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist är luftförsvarsutredningen ”definitivt inte” något hinder för Jasprojektet. I stället ska Super Jas i sådana fall utgöra en grundförutsättning för utredningen. Kan det tolkas på mer än ett sätt?

Alternativet till Super Jas är att handla utomlands (USA) eller att uppgradera den C/D-version av Jas Gripen som nu flyger. Väldigt mycket talar för att valet borde bli uppgradering. Med nuvarande flyguttag håller motorerna i 50 år till. Skillnaden i prestanda framstår inte som påfallande (och den bör dessutom sättas i perspektiv av att flyget ska ha närområdesfokus). Det bör däremot prislappen vara. I vågskålen ligger också handlingsfrihet inför framtiden.

Om Sverige väljer Super Jas betyder det att vi binder upp oss fram till mitten av detta århundrade – och kanske längre än så. Med C/D-alternativet bevarar vi möjligheten att välja nya system, till exempel förarlösa plan.

Det kommer i sådana fall att få konsekvenser för Saab och svensk försvarsindustri. Det finns en rad goda skäl att värna försvarsindustrin. Jobb och skatter, forskning och high-tech som sedan sprids vidare till andra industrier och produktområden. Försvarsindustri av Jas-kaliber är dessutom en tillgång i den samlade försvars- och säkerhetspolitiken. Men det räcker inte som motiv.

Ett problem med Super Jas är att resultatet kan bli att Sverige visserligen bevarar kronjuvelen i det som återstår av försvarsindustrin, men som en konsekvens av kostnadstrycket i försvarsekonomin blir av med ännu större delar av försvaret.

Men diskussionen blir planlös om valet av flygplanskropp inte sätts in i sitt rätta sammanhang. Det innebär att ställningstagandet egentligen handlar om väldigt mycket mer. Vapen och sensorer förstås, men också om baser (och hur dessa ska skyddas) och om stridsledning och luftbevakning såväl över Sverige som internationellt i de områden som är aktuella för insats. Det gäller hål i dagens försvar som behöver – och borde – fyllas oavsett planval.

Valet av grundplan måste ses i samverkan mellan en rad olika delsystem. Vi behöver också mer fakta på bordet om de olika alternativen. Att därför på förhand binda upp sig för Super Jas är detsamma som att ta ett steg i blindo. En luftförsvarsutredning vidgar horisonten.

Och förresten ska nästa försvarsbeslut fattas 2014.