För all del. Som julklapp är det snarare ett presentkort än ett hårt paket, mer ballongtur i sommar än tågbana här och nu. Men det är i alla fall ett besked om att Fredrik Reinfeldt vet med sig att Alliansen är något större och annorlunda än det dagliga fyrpartisamarbetet i regeringskansliet.

Sedan gäller det att man inte stannar vid det snickrande på valmanifest till 2010 som Fredrik Reinfeldt nämner utan att man också tar tag i arbetet med aktiviteter och gemensam borgerlig opinionsbildning. Partiernas naturliga instinkt är alltid att gå fram vart och ett för sig men ser man på opinionsutvecklingen efter valet kan man väl inte säga att den taktiken är en entydig succé.

Tvärtom bör de snarast möjligt börja förbereda en valallians.

Det borgerliga Sverige som finns utanför den direkta partipolitiken, och det är förstås huvuddelen, gick på moln mellan Högfors och valet 2006. Splittringsspöket var fördrivet. Det fanns känsla av samhörighet och av att ha en gemensam uppgift. Ja, i valrörelsen kunde man till och med se en sådan nyhet som borgerlig solidaritet. Misstänksamheten och tjuvnypen fanns plötsligt till vänster.

Äntligen fanns det chans att känna sig borgerlig utan att behöva sluta upp bakom ett visst parti. Det var lika värdefullt som välkommet för väldigt många av de i grunden rätt opolitiska borgerliga sympatisörerna.

När man söker förklaringar till den dåliga opinionsutvecklingen för regeringen är det inte bara standardförklaringarna som gäller: för många förändringar för snabbt, ingrepp i omtyckt välfärd, sjabbel med enskilda sakfrågor och krissituationer, Göran Perssons försvinnande från scenen. Det handlar också om att (den angelägna) arbetslinjen har kommit att bli alltför ensidigt dominerande, som jag skrev om i min SvD-krönika i förrgår, och om att Alliansen har lämnats i träda och att allianskänslan har fått klinga av.

Från insidan känns det säkert som att det pågår ett tajtare borgerligt samarbete än någonsin förut. Från utsidan ser man fyra partier som i och för sig inte bråkar så mycket, men som annars i allt väsentligt går fram på fyra olika täter. Särskilt tydligt blev det vid moderaternas partistämma i Gävle, där hela anslaget handlade om moderaternas fortsatta växtmöjligheter i stället för Alliansens möjligheter att fördjupa sitt samarbete och bli omvald.

Jag har länge haft Alliansens gemensamma webbplats (www.alliansforsverige.se) som barometer för att avläsa trycket i samarbetet. Där råder permanent lågtryck. Webbplatsen har blivit lite snyggare under hösten, men den förblir en passiv anslagstavla för regeringen i stället för att vara ett forum för partiöverskridande dialog om borgerlighetens gemensamma framtid. I skrivande stund är den färskaste posten 17 dagar gammal och utgörs av ett pressmeddelande om ökade statsbidrag.

Den här passiviteten, oviljan att bjuda upp det i vid mening borgerliga Sverige till insatser, support och diskussion, är ett politiskt slöseri i rekordformat. Reinfeldts julklapp om manifestskrivande är ett viktigt första steg, men när det blir dags för nyårslöfte får man hoppas att han har ännu mer att komma med.

En stor del av underläget i opinionen beror på dålig borgerlig mobilisering. S-väljare, som deppade över Persson och jobbpolitiken 2006, har efterträtts på sofflocket av borgerliga sympatisörer, som deppar över sjabblet med försvar och fastighetsskatt, över nymoderaternas alla ängsliga positioneringar och över att Alliansen började falna så snart efter att den blossat upp.

Men ännu kan allting hända. Med självförtroende och samarbete kan Fredrik Reinfeldt och partiledarkollegerna i Alliansen göra 2008 till ett långt bättre opinionsår än det som vi snart lägger bakom oss.