Vi opinionsbildande publicister skriver mest om tillkortakommanden i samhället och i politiska skeenden och beslut.

Men någon gång kan det faktiskt också vara på plats att, istället för att anmärka på brister, framhålla det som fungerar i vårt samhälle och politiska system. Detta inte minst i ljuset av den europeiska krisen.

Inledningsvis kan vi konstatera att svenska politiker, pådrivna av fackföreningsrörelsen, från 1970-talet till inledningen av 1990-talet inte var mycket sämre än sina sydeuropeiska kollegor på att förstöra förutsättningarna för högre välfärd. De två decennierna gav oss höga budgetunderskott, inflation, krympande ekonomi, minskat penningvärde och växande statsskuld.

När det väl kom till kritan visade sig ändå det politiska etablissemanget och arbetsmarknadens aktörer vara utmaningarna mogna. De förmådde enas kring väsentliga insatser för att åtgärda de värsta bristerna och skapa system för att hindra dem från att återkomma.

Århundradets skattereform genomfördes med stöd över blockgränsen. Den gav Sverige ett modernare och betydligt rimligare skattesystem med en högsta marginalskatt på 50 procent.

Efter det misslyckade kronförsvaret 1992 kom Bildtregeringen och den socialdemokratiska oppositionen snabbt överens om en krisuppgörelse. Bankakuten kom till, och den klarade det svenska banksystemet ur finanskrisen. Löntagarfonderna avskaffades.

Genom ett blocköverskridande beslut lades pensionssystemet om från pyramidspel till ett avgiftsbaserat och till dels fonderat system. AP-fonderna befriades från sina industri- och regionalpolitiska uppdrag.

Under socialdemokratiska regeringar på 1990-talet infördes en stramare budgetprocess och ett finanspolitiskt ramverk med mål om överskott i det finansiella sparandet och ett tak för statens årliga utgifter. Riksbanken blev en oberoende myndighet och skyddades från dagspolitiska ingripanden.

Ungefär samtidigt ingick arbetsmarknadens parter inom industrin ett samarbetsavtal för bättre konkurrenskraft. Industriavtalet fick en normerande funktion utöver sina formella gränser och främjade arbetsfred och reallöneökningar.

Regeringarna Reinfeldt etablerade arbetslinjen och insisterade på fortsatt återhållsamhet med offentliga utgifter och minskad skuldsättning.

Och mitt under den förra finanskrisen, våren 2009, vågade IF Metall sluta ett historiskt och kontroversiellt krisavtal med arbetsgivarna i Teknikföretagen, vilket öppnade för sänkt arbetstid och motsvarande sänkt lön men bibehållna jobb.

Ytterst kan sägas att svenska beslutsfattare inom politik och arbetsmarknad uppvisade krismedvetande eftersom deras uppdragsgivare, väljare och medlemmar, tog sitt ansvar genom att rösta på en politik respektive stödja en hållning som var besinningsfull.

Och slutligen, men inte självklart överallt: Våra politiker fuskade inte in vårt land i samarbeten med andra stater via falsk statistik och inte heller försökte de upprätthålla skenet av välmåga genom att reproducera sitt fusk år efter år.