Kommentar | Torsk på Reykjavik
Servitören på restaurang Perlan i Reykjavik lutar sig plötsligt över mig med en lätt grillad torsk, garnerad med couscous. Som varmrätt? Men jag har ju strax dessförinnan ätit en utsökt torskcarpaccio. Jag hade nästan glömt bort hur det smakar. I Sverige har torskpriserna på kort tid mångdubblats. Efter att de europeiska haven utfiskats och Östersjön barskrapats har den svenska torsken flyttat från skolbespisningen till lyxkrogen.
Men min värd försöker inte glänsa med dyra rätter, det råkar bara vara så att Island formligen badar i torsk. Hur har landet klarat sig ifrån den marina katastrofen, frågar jag. Är det fördelen med att ha en territorialvattengräns på 200 sjömil? Nja, enorma hav hjälper inte fisken om man också har enorma båtar. Under 70- och 80-talen minskade det isländska torskbeståndet kontinuerligt och många ställde frågan om ekonomin skulle kollapsa av utfiskningen.
Den liberale debattören Hannes Gissurarson menade att problemet var att haven var oägda
allmänningar. Ingen betalar för rätten att fiska. Då tar alla fiskare så mycket de kan utan att bekymra sig om det framtida beståndet. Att rovdrift bedrivs när fisken är gratis är inte konstigare än att fler vill äta grillad torsk med couscous när den är gratis.

Islänningarna insåg att lösningen är resurshushållningens naturliga system: äganderätter. Steg för steg infördes ett system där fiskare och trålfiskeföretag permanent fick rätten att fiska en viss andel av den totala fångsten. Säg att fiskar-Thorulf har rätt till en procent av den totala fångsten under året. På politisk väg, men baserat på forskares bedömning av beståndet, anges varje år ett tak för den totala tillåtna fångsten i isländska vatten, och av den får alltså Thorulf dra upp en procent.
Då kan Thorulf fiska när han vill, när vädret är som bäst, och på det mest effektiva sättet, i stället för att behöva riskera liv och lem - och utbrändhet - för att i farliga väderförhållanden hinna före alla andra.
Men framför allt innebär det att
Thorulf har ett intresse av att fiska på ett förståndigt sätt, så att det totala fiskbeståndet blir större på lång sikt. Då ökar den totala fångsten, och hans kvot blir mer värdefull. Eftersom kvoterna är permanenta kan man handla med dem på en fri marknad. Därför har Thorulf intresse av långsiktigt förbättrad resurstillgång, eftersom värdet av hans enprocentskvot då ökar.

De som använder båtar och resurser ineffektivt tjänar på att sälja sin kvot till dem som är effektivare. Överinvesteringarna rensas ut, och resurser förs till andra delar av ekonomin. Det isländska systemet innebär kort sagt att man tjänar på att fiska effektivt, och inte längre på att effektivt göra slut på fisken. Det har gjort att fiskbestånden sakta men säkert har vuxit i de isländska haven, och särskilt starkt har torsken återhämtat sig. Fisken är en källa till välstånd för vår nordiska granne, som i OECD:s så omtalade välståndsliga numera ligger nio placeringar före Sverige.

EU har valt en annan väg - den planekonomiska. Här
är fisken inte bara en oägd, gratis resurs, dessutom subventionerar EU de trålare som gör våra hav allt fattigare med nästan 10 miljarder kronor om året. Naturligtvis vet EU-kommissionen att detta måste förändras. Men dess reformförslag är urvattnat i ordets alla bemärkelser. I stället för att låta marknader och äganderätter effektivisera och minska flottorna, vill man diktera ovanifrån hur flottorna ska minskas, samtidigt som man skapar nya ineffektiviteter genom att drastiskt minska den tid fartygen tillåts vara till sjöss!
Medan fiskarna i havet utplånas av överutnyttjande går fiskarna på trålarna under av överreglering.

99F

johann@timbro.se

Johan Norberg