Inget illdåd är så avskyvärt som våldtäkten. Att detta är en majoritetsuppfattning syns inte minst i att samhället ibland hemfaller åt lite fantiserande mot bättre vetande.

Hemskt, suckas det om sajter som hänger ut våldtäktsmän med bild och adress. Fast under ytan bubblar en tyst beundran för initiativet.

Rättssäkerhet är jätteviktigt, inskärper man, men därunder lurar förhoppningen om att någon ska ta sajtens outtalade uppmaning på allvar och ge våldtäktsmännen stryk.

Ojoj, den där kommer inte få det lätt i fängelset, sägs det förhoppningsfullt om någon nyss dömd sexualbrottsling. Aldrig är väl talet om vård i kriminalvården mer frånvarande än i dessa stunder.

Visst bär alla stråk av hämndgirighet. Ibland så påtaglig att folk glömmer att rättvisan ska ha sin gång först. Så var exempelvis fallet när justitieminister Beatrice Ask ville skicka gredelina kuvert till brottsmisstänkta.

Tanken är förstås rättsvidrig, men den skulle – enligt Asks försvar – ses i ljuset av hennes iver att stävja denna avskyvärda brottslighet. Som om det goda syftet skulle göra idén mindre urdålig...

Mitt i Wikileaks senaste jättesläpp seglar våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange upp i nyhetsflödet. Intensiteten i debatten speglar på sätt och vis vår hämndlystnad. Lika avskydd som våldtäktsmannen är, lika förkastlig är den som anklagar någon för våldtäkt, när anklagelsen antas vara grundlös.

På nätet har ryktena gått så många varv att de börjar nå absurditetsnivå gredelin. Assangefrälsta världskändisar twittrar obekymrat om anmälarnas ”koppling till CIA” och det spinns smått otroliga historier om hur allt varit en utstuderad fälla.

Det finns en stor upprördhet över att fallet tas upp – som om man hade föredragit en ordning där brottsanklagelser mot vissa personer lämnas utan åtgärd.

Den tanken är förstås rättsvidrig, men ska kanhända ses i ljuset av Assangeanhängarnas iver att försvara organisationen Wikileaks. Kanske föreställer man sig att det fria ordet står och faller med om Assange svarar på frågor om sex han haft i Sverige.

Det är förstås berömvärt att vilja värna det fria ordet, men Assanges sexliv har inte med yttrandefriheten att göra. Lika lite som rättvisan bör korrespondera med kulörta brev bör den ta hänsyn till vem som är anklagad.

Det är så självklart att det inte borde behöva skrivas, men Fru Justitia ska alltså vara blind. Även inför världskändisar.