Aaah, 60-talet! Beatles, Woodstockfestival, ungdomsuppror och sexuell frigörelse. Årtiondet då allt kunde hända och allt verkade möjligt. Decenniet då den politiska vänstern segrade. Eller?

Den hyllade amerikanske journalisten Kurt Andersen gräver djupt i sin nya roman True Believers (Random House, 2012). Bokens berättarjag är en framgångsrik 64-årig kvinna som blickar tillbaka på sitt liv medan hon skriver sina memoarer. Men mest är True Believers en fängslande politisk exposé över 1960-talet.

Huvudpersonen blickar tillbaka. Hon minns medelklassuppväxten i Illinois, studietiden under 60-talet, radikaliseringen, protesterna. Men frågar sig; hur var det egentligen?

Richard Nixon valdes till president proteståret 1968 och blev med klar marginal omvald fyra år senare. Och när hippiegenerationen växt upp blev de skötsamma, välmående och småborgerliga. Ungefär som den föräldrageneration de en gång gjort uppror mot, fast med jeans och mer pengar i plånboken.

I ett debattinlägg som publicerades i New York Times den 3 juli skriver Kurt Andersen att han anser att 60-talets protester mer än något annat gjorde Amerika individualistiskt. Visst ledde medborgarrättsrörelsen till ett radikalt kulturellt och socialt skifte. Men USA gick samtidigt högerut när det gällde ekonomiska frågor.

True Believers är ett välkommet debattinlägg för att nyansera bilden av ett mytomspunnet decennium. Fyrtio år efter att 60-talet tog slut finns det tyvärr fortfarande en nästan reflexmässig tendens att gång på gång måla samma romantiska bild av revolt och ungdomlig entusiasm.

Förra året startade en ny stor amerikansk protestvåg, Occupy Wall Street med diverse avknoppningar.

Till skillnad från till exempel Vietnamdemonstranterna på 60-talet saknar Occupy-rörelsen ett uttalat mål. Det har inte hindrat stora grupper av oeniga men åsiktsstarka personer att samlas för att sitta på gatan och slå på en trumma och irritera alla som inte själva är med i ”ockupationen”.

Kanske kommer det en dag då även de börjar grubbla över vad de höll på med.

A