Värst är det i Warzawa, Marseille och Rom. Där stockar sig trafiken mest hela tiden. Det är bättre i Stockholm än där. Det är också bättre i Stockholm än i både Paris och Bryssel. Stockholm klår även Dublin, Bradford-Leeds och London. Men sen kommer vi. På nionde plats av totalt 31 i en lista som mäter vilka städer i Europa som är mest trafikdrabbade. Stockholm har en värre trafiksituation än bland annat Madrid, Berlin och Milano. För att nämna några.
Rankningen görs av företaget Tomtom, som tillverkar gps-navigatörer, rapporterade DN häromdagen. Genom att jämföra restider för bilister på olika veckodagar, olika klockslag och årstider får Tomtom fram ett stockningsindex, som visar hur illa trafikproblemen är. Resultaten för Stockholm är nedslående:
”En genomsnittlig bilresa i Stockholm tar 27 procent längre tid än vad den hade gjort om trafiken hade flutit helt fritt. I morgonrusningen stiger den siffran till 65 och på kvällen 62 procent. För en bilpendlare med en halvtimmes resväg på fria vägar tar det alltså närmare 50 minuter i rusningstid.” (DN 10/7)
I pressmeddelandet skriver Tomtom även att ”en person som åker minst 30 minuter bil om dagen får sitta hela 89 timmar extra i bilen om året – det vill säga mer än två hela arbetsveckor”. Den som upplever Stockholmstrafiken bakom ratten ofta är nog smärtsamt medveten om detta. De förlorade timmar och arbetsveckor som köerna ger upphov till är både en oacceptabel samhällskostnad och en onödig miljöpåfrestning.
Björntjänst, kallade MP:s språkrör Åsa Romson och hennes Stockholmskolleger Yvonne Blombäck och Daniel Helldén Förbifart Stockholm i en debattartikel häromveckan (Brännpunkt 27/6) och hävdade att motståndet mot förbifarten växer. I själva verket ger mätningen de hänvisar till inte något mått på medborgarnas syn på förbifarten, utan endast information om att ”56 procent av stockholmarna föredrar en utbyggnad av pendeltåg och tunnelbana framför Förbifart Stockholm”.
Föredrar, ja. Men utanför mätningarnas villkorade frågor finns en verklighet och i den handlar det inte om antingen eller. Stockholm behöver både och, vilket finansborgarrådet Sten Nordin och trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) båda framhöll på Brännpunkt sista juni. Det är betryggande att de framhåller det, men samtidigt har deras insatser i kollektivtrafiken inte imponerat lika mycket som beslutsamheten i fråga om förbifarten. Hit hör den så kallade NK-expressen, spårvagnen som ägnats mängder av tid och pengar, alltmedan trängseln i tunnelbanan fortgår.
Mest betryggande i debatten var nog ändå oppositionsborgarrådet Karin Wanngårds (S) tydlighet gentemot sin egen partitopp (Brännpunkt 25/6). För visst är det så som Nordin och Hamilton skrev, att S har haft en historiskt osäker hållning där hållningen till Förbifart Stockholm ofta har vinglat på grund av eftergifter till koalitionspartnern MP. Nu gör Wanngård klart uppåt:
”Jag vill även sända ett tydligt budskap till min egen partiledning. I den här frågan har de två partier vi samarbetat med de senaste åren både fel i sak och stockholmarna emot sig. Det är helt oacceptabelt att förbifarten tidigare fått vara en bricka i rikspolitiska förhandlingar.”
Låt oss hoppas att Löfven respekterar hennes önskan. Och att Stockholm år 2025 ligger i botten i Tomtoms stockningsindex.
