I många väljargrupper är höstens amerikanska presidentval praktiskt taget avgjort. Svarta väljare kommer att stödja president Barack Obama, liksom majoriteten av de stora kuststädernas invånare. Republikanerna kommer, liksom i alla val sedan 1980, att kamma hem de flesta vita väckelsekristna i södern och inlandet. I det avseendet har USA förändrats väldigt mycket sedan demokraten Jimmy Carter lyckades vinna hela bibelbältet och republikanen Ronald Reagan socialliberala delstater som New York och Vermont.

Men det finns också väljargrupper som ännu inte har tagit definitiv ställning för någon av sidorna. Dit hör till exempel de vita arbetarklassväljare som oroar sig över den höga arbetslösheten och de budgethökar som ogillar underskott oavsett om dessa orsakats av för höga utgifter eller för låga skatter. Därför var det inte direkt förvånande att nattens stora State of the Union-tal i hög grad kom att riktas mot dem.

Under sina två första år vid makten lät sig presidenten främst förknippas med socialpolitiska program, såsom den stora och bittert omtvistade sjukförsäkringsreformen. Men under det gångna året, alltså efter att Republikanerna återtog makten i Representanthuset, har det kommit att handla mer om budgetsanering, handelsavtal, energifrågor och nya jobb.

Republikanerna är för tillfället upptagna med sina primärval, vilket tvingar dem att jaga kärnväljare ute på högerflanken. För Obama, vars ekonomiska politik hittills inte rosat väljarmarknaden, var talet därför ett gyllene läge att lägga beslag på mittfältet. Liksom tidigare är presidenten fast besluten att inte höja några skatter för medelklassen, däremot för vad han kallar ”det rika fåtalet” – vilket passande nog är den grupp som den mest troliga republikanske utmanaren Mitt Romney tillhör.

Allt tyder på att höstens val inte kommer att stå mellan Höger och Vänster i traditionell mening, utan mellan Uppe och Nere. De väljargrupper som i praktiken avgör valet är arga såväl på höga politiker som på giriga bankirer. Inte, som i de flesta tidigare val, på antingen de ena eller de andra.

För Mitt Romney, direktörssonen som skapat sig en ansenlig förmögenhet i riskkapitalbranschen, är detta givetvis ett problem. Hans ovilja att redovisa sin privatekonomi kostade honom det viktiga primärvalet i South Carolina, där i stället ex-talmannen Newt Gingrich lyckades tända väljarna med samma typ av populistretorik som Obama börjat lägga sig till med.

Ändå är Mitt Romney den i särklass mest lämpade av de republikanska presidentkandidaterna. Hans administrativa förmåga är remarkabel, liksom hans ekonomiska kunnande. Hans kampanjbok No Apology – The Case for American Greatness är långt mer genomarbetad och balanserad än något som konkurrenterna har lyckats prestera. Men den saknar Gingrichs underhållningsvärde och ideologiska temperament. Romney är en Reinfeldt i ett land där sådana för närvarande inte står särskilt högt i kurs. Han må vara skicklig på mycket, men inte på att leda bondeuppror mot de besuttna.

Dock är inte heller Barack Obama någon naturlig populist. Tvärtom var det för sin inkluderande samförståndsretorik som han först blev känd och uppskattad. Men politik är det möjligas konst, och anpassningsförmågan avgör vad som är möjligt. 2012 kommer att bli populisternas år i amerikansk politik. Den som bäst lyckas anpassa sig till detta faktum har mycket goda chanser att vinna valet.