Bara Bill och Alla tiders Bill. Det är ett par av de sammanlagt 38 böcker som den brittiska författarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev om Bill Brown. Den första Bill kom på svenska 1923, och när den sista gavs ut 1970 var han fortfarande 11 år. Buspojkens lätt anarkistiska syn på livet känns fortfarande levande. Annat är stendött. Till exempel passerade säkerligen ”salongsantisemitismen” obemärkt på 1930-talet, men nu märks den desto tydligare. Ska vi sluta läsa Bill?
Kanske kan det tyckas att Bill - eller William som han egentligen heter - inte är värd en princip. Men ta en annan William: William Shakespeare. Porträttet av Shylock i Köpmannen i Venedig är grovt antisemitiskt. Kränkande. Var det fel av Dramaten att spela pjäsen förra året? Borde det ha blivit ett ramaskri?
Nej. I stället handlar det om att förhålla sig till att det i vårt kulturarv finns inslag som inte går an i dag. Kort sagt, bejaka konsten och avsky dagens antisemitism.
Och så handlar det förstås också om
yttrandefriheten. I konsten. Det är lätt att ropa på förbud mot än det ena, än det andra. Som går över gränsen. Som kan kränka. Men med förbudslinjen får vi också ett annat samhälle. Mer slutet. Mindre fritt. Gråare.

Därför kändes det så beklämmande när nyheten damp ned att nyuppsättningen av Mozartoperan Idomeneo på Deutsche Oper i Berlin hade tagits bort från repertoaren för att den går över gränsen och kan uppfattas som kränkande. I operans slutscen finns ett nyskrivet tillägg där de halshuggna huvudena från Poseidon, Jesus, Buddha och Muhammed figurerar. Det nya slutet kan man tycka olika om och tolkningen är måhända usel, men att ta bort operan från programmet är fel väg att möta hotet från arga islamister. För det är förstås det saken handlar om.
Beslutet innebär att det öppna samhället tog ytterligare ett steg på det sluttande plan som anträddes i samband med publiceringen av de s k Muhammedkarikatyrerna. Nu väntar man inte ens på reaktionerna, utan agerar proaktivt med självcensur. Av
rädsla.
De inställda föreställningarna har lett till en häftig debatt i Tyskland, som förhoppningsvis kan leda framåt. En vändpunkt baserad på insikten att eftergivenhet i förhållande till utpressning leder rakt in i en politisk återvändsgränd. Det är verkligen utmärkt att förbundskansler Angela Merkel sagt rakt av att det här duger inte. Kanske det blir opera i alla fall?
Upprördheten över Muhammedkarikatyrerna i den islamska världen och bland muslimer i Västeuropa, utnyttjades skamlöst av islamister med en politisk agenda. Våld och hot blev deras svar - även sedan ursäkter hade ställts på rad. Varför? De vill inte ha dialog eller, för den delen, demokrati. De vill ha makten.

Man behöver inte ge sig in i finlir om innebörden av den föreläsning och de medeltida citat som Benedikt XVI nyligen fällde om profeten Muhammed (eller om påven borde ha uttryckt sig på ett annat sätt) för att ställa sig kallsinnig till reaktionerna. Orden har lett till uppmaningar att döda påven, fyra nedbrända kyrkor och en
mördad nunna. Och fördömanden. Påven har vid flera tillfällen betonat att han feltolkats och bett om ursäkt.
Visst ska vi visa respekt för muslimer (och för den delen också för troende på andra gudar). Det är inte heller fel att ”kyrkor” och individer vill ha den respekten, men det är en helt annat sak när man inte visar motsvarande respekt för det öppna samhällets spelregler. Eller för den delen kristna i muslimska stater.
En handfull extremister och skurkregimer kan inte få ha veto över yttrandefrihetens gränser. Ger vi efter för de respektlösa förändras reglerna. Och, uppriktigt sagt, tror vi att en vettig dialog är möjlig med dem som t ex på fullt allvar menar att Tom & Jerry ingår i den stora judiska konspirationen?