Sydney Onayemi flyttade till Sverige från Nigeria och tog jobb som toalettvakt på Gröna Lund. När han 1972 startade diskoteket Big Brother, på den då gudsförgätna Körsbärsvägen bortanför Östra station, trodde folk att han var galen. Men Sydney jobbade hårdare än andra, skurade ställets toaletter själv och lyckades genom sin säregna stil med visselpipa och maraccas som förstärkning till skivorna hålla drömmen vid liv. Några decennier senare är det uppenbart att han varit en av centralfigurerna för landets musikaliska utveckling.

Sydney motarbetades naturligtvis av myndigheterna. Så noga inspekterades hans ställe att han gjorde det till ett reklamtrick: ”Gör som Länsstyrelsen – inspektera Big Brother ofta!” Och när han fick avslag på sin ansökan att servera alkohol: ”The beer is weak – but the music is strong!” Som ett eko från Topsy Lindblom, som på 50-talet i annonserna för Nalen inte sällan kommenterade det ekonomiska och politiska läget eller betonade att jazzpalatset drevs helt utan bidrag.

I Johan Kindes nyss utkomna romandebut Någon sorts extas (Forum) skildras det svenska 80-tal som inte hade kunnat existera utan Sydney Onayemi. Romanen handlar om det fiktiva rockbandet Bête Noire och dess textförfattare, något som naturligtvis baseras på Kindes eget band Lustans Lakejer. Boken kanske inte är något litterärt mästerverk men den ligger ändå rätt i tiden.

80-talet har ju fått en storslagen återkomst, främst synlig i klädmodet men också annorstädes. Moderna Museets Andy Warhol-utställning är ett bra exempel: här tillmäts Warhols 80-tal nästan lika stor tyngd som hans annars framhävda 60-tal. Kanske har perioden något att säga oss.

Johan Kindes mest ökända citat, att ”kläderna är viktigare än musiken”, skulle kunna ha varit en Warhol. Men musiken var viktig. Sydney Onayemis stilbildande klubb 1984, som låg på Grev Turegatan där Sturegallerian senare etablerades, tillskrivs en central roll av Kinde. Här gavs den injektion disco och funk som postpunken behövde för att göra uppbrott från de proggdiktat som rådde fram till den nya vågen.

Kommersiellt gångbar kultur började accepteras som just kultur. Denna vidgade syn ledde till fler arenor också för det smalare. Men Kinde noterar hur motarbetade och missförstådda de entreprenörer var som försökte skapa de nödvändiga kulturella mötesplatserna. Att 1984 hade givits tillstånd att servera vin var i och för sig en sensation och en stor kontrast till ”de sunkiga alkoholfria källarklubbar och punkställen som jag växt upp med”. Men Sydneys försök att installera laserljuseffekter gick bet, tack vare myndigheternas omsorg. Att ha kul sågs som suspekt.

80-talets viktigaste lärdom är att det smala och det breda är varandras förutsättningar. Klas Lundings nischade skivbolag Stranded rekords, som gav ut Lustans Lakejer, Reeperbahn och Ratata, räddades ekonomiskt av Abbas pengar och Stikkan Anderssons ultrakommersiella bolag Polar. Precis som Sydney Onayemis diskotek räddade Johan Kinde från förortstristessen.

Tipsa andra

Vad är det här?

Ledarsidan | Mest lästa