På Plats | Folkomröstningskampanjen
MOSEBACKE Där står konstnären Ernst Billgren på Söders höjder och ler ett outgrundligt leende till stöd för svenskt medlemskap i EMU. Det är vernissage, hans fyra rockmärken finns till beskådande. Det tuffaste består av hammaren och skäran, med texten Hellre euro. En mildare variant ställer frågan 500 % ränta?
Något säger mig att varken Lars Ohly eller Bengt Dennis kommer att bära dem.
Det är oklart om det är vårsolens förtjänst, men nu har jakampanjen börjat att röra på sig. Det är hög tid. Färska opinionsmätningar visar att nejsidan har ett övertag, enligt Danske Bank med 49-48, enligt Sifo med 50-34.
Mina egna mindre vetenskapliga undersökningar visar att än så länge är de flesta så osäkra och oengagerade att det fortfarande finns en chans att rädda Sverige från utanförskapet med ett ja den 14 september.
Annars är grundtipset lågt valdeltagande och ett antisentiment. Svenskarna är i grunden ett nejfolk: Europas mest EU-kritiska, EMU-negativa och Natofientliga.
Sämre ekonomiska tider och ett sviktande ledarskap i en splittrad regering kan bli nog så avgörande som alla sakargument tillsammans.
Moderaterna har det lättast, med 40 års engagemang i Europafrågan som grundinvestering och en stark majoritet av sympatisörerna till stöd för sitt ja. I deras europlattform, presenterad i torsdags av Bo Lundgren, efterträdaren Fredrik Reinfeldt och Europataleskvinnan Gunilla Carlsson, blir frågan om valutan en naturlig följd av medlemskapet i EU; är vi med i unionen ska vi använda unionens pengar.
När deras yngre aktivister samlades häromdagen för att slipa argumenten var revanschlusten inte att ta miste på. Äntligen något att brinna för igen, efter valnederlaget.
Även Svenskt näringsliv har en tacksam kampanjuppgift framför sig. Enligt en färsk mätning från SCB är 80 procent av storföretagsledarna för ett ja, vilket punkterar mediebilden av att enstaka nejdirektörer skulle vara representativa för företagsopinionen. Sedan tidigare vet vi att även bland småföretagarna är
eurostödet starkt, inte minst för att en gemensam valuta underlättar handeln över gränserna och reducerar riskerna för dem som har minst råd med den osäkra kronan.
Den som söker argument från överkursen kan rekommenderas finansanalytikern Peter Malmqvists bidrag till intervjuboken Krona eller euro? (red: Torsten Sverenius). Han grundar sitt ja på tre faktorer: att euron underlättar effektivitetsjämförelser mellan länder, att färre valutor gör valutaprognoser mer trovärdiga, samt att Sverige i dag inte är ett optimalt valutaområde.
Framför allt ställer han sig kritisk till ett av nejsidans huvudargument - att kronans bevarande är nödvändigt för att hantera externa chocker. I så fall skulle Sverige behöva delas i regionala valutaområden, beroende på de skiftande förutsättningarna, med en Stockholmskrona, en Norrlandskrona, en Gnosjökrona, osv. Det kanske finansknuttar mot euron kan fundera över.
Till slut blir det ändå andra mer allmänna ställningstaganden som avgör, bortom alla fakta som ska bevisa hur
mycket bättre eller sämre det blir vid det ena eller andra röstutfallet. Än så länge har nejsidan en trumf på hand i känslan att det är säkrast att ”vänta och se”, oklart på vad. En annan plusfaktor för utanförskapets vänner är risken att borgerliga väljare stannar hemma för att de inte vill stödja Göran Persson.
Jasidan har 140 dagar på sig att få Landet utanför att tänka på sina bästa stämningars längtan, innan vi hamnar i samma klubb som Ryssland.
Mats Johansson
