I dag pratas det väldigt lite om självkänslan, och ännu mindre om den dåliga självkänslan. Överallt går det omkring människor som hela tiden jämför sig med andra och som ställer alldeles för höga krav på sig själva.
Kort sagt, människor som inte känner att de duger. Den dåliga självkänslan kan skapa många hinder i livet. Drömmar och mål kan raseras i brist på tro på den egna förmågan. Relationer kan förstöras när vi hela tiden måste jämföra oss med andra.

Internet har blivit en frizon för människor i själslig nöd. Bloggar, communities och chattar är exempel på nutida verktyg som kan generera bekräftelse och förståelse. Vi kan få vara anonyma och bygga upp en önskad bild av oss själva som vi kan projicera ut, för att under liten stund glömma bort vilka vi egentligen är.
Risken finns dock att vi bygger upp en mental drömbild av oss själva som vi sedan misslyckas att upprätthålla. När vi sedan åter flyr in i drömmen har vi oavsiktligt ökat avståndet till verkligheten. Som musiker är jag väl medveten om att skapandet och uttrycket är otroligt viktigt men det får inte ske på bekostnad av självbilden.
Jag har länge undrat varför vi aldrig hade ämnen som ”livskunskap”, ”relationsträning” eller ”självhävdelse” i skolan. Tänk en skola där eleverna tidigt fick lära sig att hantera motgångar och bygga starka relationer. Om vi så bara kunde införa fem minuters daglig jag-är-bra-träning tror jag det skulle göra underverk.

På sikt tror jag att praktisk livskunskap i skolan skulle ha många positiva effekter, både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur ett jämställdhetsperspektiv. Men framför allt en vinning för den goda självkänslan som omgående borde få tillåtelse att härja fritt i alla klassrum.
Att kunna få känna ”jag duger” borde vara minst lika obligatoriskt som att lära sig Sveriges landskap eller multiplikationstabellen.