Regeringen skakas av avgångar, anklagelser om fusk och av vikande förtroende. Många ifrågasätter om de själva skall betala höga skatter och avgifter om inte politikerna håller sig till de regler de varit med om att stifta.
Ändå ligger Reinfeldts värsta kris framför honom, nämligen välfärdsstatens sjunkande verkningsgrad. Medborgarna förväntas finansiera allt mer av sådant som tidigare var subventionerat – men vi ser inga skattesänkningar som hjälper oss klara det.
Den höga verkningsgraden uppfattas dock finnas kvar för de styrande, som dessutom kan parera högskattestatens nackdelar genom svartjobb och möjligheten att få pengar undandragna beskattning.
Vid pensionsreformen avsade sig den offentliga sektorn ansvaret för de skattefinansierade pensionernas relativa nivå utan en större skattesänkning. Nu sker samma sak att ske med sjukförsäkringarna.
Den offentliga sektorns utgiftssida skyddas alltmer mot ökningar, medan folket inte blir kompenserat för dessa språng bakåt i ersättningsnivåer.
De system som en gång skulle rättfärdiga världens högsta skatter devalveras, men våra utgifter för dessa system ligger kvar på en extremt hög nivå.
Tidigare fick finansministrarna kämpa hårt för att få budgeten att gå ihop, men då allt fler knepiga utgiftsposter utgiftsposter hakas av blir det allt lättare för finansminister Anders Borg att visa upp fina budgetöverskott och säga att ”det går bra för Sverige”. Det går bra för staten, men hur går det för ”svenskarna”?
Om nya moderaterna delar sossarnas syn, borde man åtminstone inte vara sämre sossar än sossarna. Annars kan det hända att moderata väljare vid nästa val ställs att välja mellan förmynderi med välfärd och samma förmynderi fast utan välfärd. Då väljer de att reparera välfärden.
Insändare av Waldemar Ingdahl
Stockholm
