Pia Lerigon tycker i en insändare (Synpunkt 20/9) att kulturen kan få betala sig själv, det vill säga genom att konsumenterna betalar vad det kostar. Detta är naturligtvis en orimlig ståndpunkt i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.
Kulturen är en del av den allmänna välfärden, och inte något som ska ställas mot sjukvård och skola. Jag tror att det för människan är lika livsviktigt att samtala om livet och tillvaron som att äta och dricka.
Det är konstens uppgift att föra detta samtal och kulturpolitikens att se till att detta kommer alla människor till del. Detta fördjupande, reflekterande samtal om livet genom de olika konstformerna har aldrig och kommer aldrig att klara sig på en kommersiell marknad. Konsten har alltid haft stöd av mecenater eller av allmänna medel.

I ett demokratiskt och civiliserat samhälle är det nödvändigt och självklart att vi gemensamt med allmänna medel stöder konst och kultur i olika former, annars är det nog tyvärr så, att endast de musikaler som Pia Lerigon (och många med henne) gärna betalar för är det enda som klarar sig.
Operan, Dramaten, våra länsteatrar, bibliotek, museer, fria teater- och dansgrupper, orkestrar, folkbildningsinstitut och kulturskolor skulle i ett slag försvinna. Kvar skulle bli en intellektuell öken.
Pia Lerigon vill välja själv vad hon ska betala för. Utan den gemensamma finansieringen skulle hon inte ha någonting att välja av.

Inom den professionella kultursektorn arbetar människor med lång och gedigen utbildning vars försörjning det är att arbeta på de kulturinstitutioner som vi gemensamt bekostar. Deras uppdrag är enligt mitt förmenande lika viktigt som lärarnas, läkarnas och omsorgspersonalens och de ska ha löner och anställningsvillkor därefter.