Sedan kände vi oss begåvade.
Eftersom det är ett bra tag sedan jag var liten och spelade i band, är det med rätt stor förvåning som jag inser att jag faktiskt fortfarande har en sladdlåda. Som dessutom växer för varje år.
Datorkablar, kamerakablar, tv-kablar, videokablar, dvd-kablar, tv-spelskonsolkablar, stereokablar, Ipodkablar, videokamerakablar och cd-kablar ligger i en enda röra och tvinnar ihop sig med det som har förorsakat de absolut största tekniska problemen de senaste tio åren: strömsladdarna.
Alla som har haft ett jobb på en arbetsplats med fler än en handfull personer känner säkerligen igen sig i den dagliga jakt på laddare som försiggår oavbrutet.
– Öh, tjena, har du den smala Sony Ericsson?
– Nä, tyvärr, jag har bara den tjocka Nokia!
– Ehum, hej, jag jobbar borta på löne, har du möjligtvis en Iphoneladdare?
– Ja, men bara sladden, inte klumpen!
Egentligen är det ofattbart. Vi har ett och samma eluttag överallt. Varför måste då varenda liten teknisk pryl vi köper utrustas med en alldeles egen strömsladd? Som oftast ser EXAKT likadan ut som alla andra strömsladdar, förutom att det skiljer någon millimeter på tjockleken i ena änden? Jag vet människor som sätter målartejp på alla sina sladdar och skriver saker som ”Petras nalle” och ”Bosses jobbtelefon” och ”Obs! Passar bara i den gamla mobilen!” på dem i ett fåfängt försök att hålla ordning på sakerna.
Men är det rimligt att den enklaste tekniken ställer till med de största tekniska bekymren? Skulle ingen reagera om varje bilmodell plötsligt bara fungerade om den tankades med sitt eget unika oktantal? Hade verkligen ingen klagat om varenda ölflaska krävde en specialöppnare?
Svaret är naturligtvis givet. Och som av en händelse mullrar det ordentligt bland sladdvindorna. Bara man lyssnar.
Organisationen IEEE, som samlar 360 000 tekniker från hela världen, jobbar nu hårt för att hitta en universell standard för bärbara datorer. Men möter så klart hårdnackat motstånd från de cyniska tillverkarna, som förutom att gäspa åt konsumentfrågan också struntar i miljöaspekten. Med alla miljontals miljoners telefoner och datorer som säljs varje år, formar ju sig berget av kasserade sladdar till en bild av hur ignoranta vi fortfarande orkar vara i vårt resursslöseri. Förutom att vi också bygger ett kabelhärvigt monument över vår egen dumhet.
Vi vet ju att vi är på väg mot den där visionen om Molnet – där all kunskap finns lagrad någon annanstans än i våra egna apparater. Där våra prylar bara är fönster mot all världens samlade information, som vi kan tappa in på när vi vill. Till och med på semestern, även på den mest isolerade av öar, kan vi numera vara ständigt uppkopplade mot omvärlden.
Det enda vi behöver göra är att packa en extra resväska och fylla den med sladdar.
