Mohammad försöker förklara så begripligt som möjligt, men det är bara några månader sedan han flydde från Iran och började lära sig engelska, och han har fortfarande svårt att hitta orden.

Vi befinner oss på en människorättskonferens i Genève mitt under spirande revolutionsvår i Nordafrika, och stämningen dessa dagar i början av mars är påtagligt hoppfull. Mohammad och jag har hamnat bredvid varandra under en middag och han är öppen och vänlig, men sorgen har satt sig i blicken. Han är advokat och tvingades lämna Iran efter att ha försvarat Sakineh Mohammadi, vars fall blev uppmärksammat över hela världen när hon dömdes till döden genom stening för äktenskapsbrott 2010.

– Äktenskapsbrott definieras i Iran som penetrativt sex mellan två parter varav minst en är gift med någon annan, förklarar han, som svar på min fråga hur man rent praktiskt verkar som advokat under ett system med shariarätt.

Själva brottet framgår av haditherna, de texter i vilka profeten Mohammeds handlingar och utsagor har nedtecknats efter hans död, och som är den andra rättskällan i rang efter Koranen. Avrättning genom stening är det svåraste straffet enligt iransk rätt, vilket också ställer hårda krav på bevisningen, förklarar Mohammad. Där finns en del spelrum för en advokat. Fyra vittnen måste ha sett själva akten, och varje kvinnligt vittne räknas enligt sharia som en halv man.

Dessutom måste den misstänkta ha erkänt brottet fyra gånger. Men, förklarar han, det finns också en paragraf i den iranska strafflagen som säger att alla de där kraven får stå tillbaka om domaren anser sig vara säker på att brottet har begåtts. Därför kunde Sakineh dömas mot sitt nekande.

Kartan över straffrätt enligt sharia går som ett band över norra Afrika från Mauretanien och Nigeria i väst till Somalia i öst, över den arabiska halvön genom Iran, Afghanistan och Pakistan, via Bangladesh till Malaysia och delar av Indonesien. De spöstraff som delas ut i indonesiska Aceh och de hängningar och amputationer som verkställs i Iran och Somalia sker alla med hänvisning till samma religiösa källor, om än utifrån något olika rättsliga skolor och därmed med vissa små nyansskillnader. Inte sällan – som i Sudan och Iran – har sharia införts efter revolutioner som till en början såg ut att bära på ett frö till demokratisering.

Brutaliteten i rättstillämpningen är ingen slump, inget tillfälligt utslag av enskilda domares sadism. Här finns präster, domare och akademiker som sysselsätter sig med tolkning och tillämpning av ett juridiskt system som ovanpå lagren av korruption motsvarar vårt i ett grundläggande avseende: Det finns ett ideal om legalitet, om att dom och påföljd måste ha stöd i lagar vars närmare innebörd mejslas fram genom praxis och rättsvetenskap.

Systematiken i den rättsutövningen påminner om vad som står på spel i Nordafrika efter revolutionerna. Oron för islamisering av Nordafrikas regimer beskrivs inte sällan som ett utslag av en paranoid västerländsk oro för våra egna intressen, men då ignorerar man innebörden i domen mot Sakineh.