Stockholm
Den senaste veckan måste ha varit bra lång för Thorbjørn Jagland. Trots att det på torsdagen bara har gått en vecka sedan han som ordförande i den norska Nobelkommittén meddelade att USA:s president Barack Obama tilldelats fredspriset, känns det nog för Jagland som det var en månad eller ett år sedan. Så mycket kritik, tappade hakor och förlöjliganden ryms normalt inte inom sju dagar.
De omfattande reaktionerna från stora delar av världen visar något som Nobelkommittén i Oslo märkligt nog glömt bort: Nobelpriset är ett urstarkt varumärke. Det behöver inte köpa sig renommé genom att ge priset till en megastjärna. Det är sådant som Polarpriset sysslar med i en ambition att någon gång i framtiden ha byggt upp en äkta patina och prestige. För Nobel behövs det inte alls. Ändå måste pr-effekten ha vägt tungt i den norska nobelkommittén eftersom någon annan vettig prismotivering knappast går att hitta.
Thorbjørn Jagland har fått så mycket stryk att jag som en medkännande gest erbjuder följande manus till tal för honom att hålla den 10 december:
Käre president Obama!
Välkommen till Oslo. Vi vill inte bara, som ni Mr President, ha peace in the world. Vi vill också ha a piece of the world, en bit av den stora världen och det är därför vi är så glada att ni har kommit hit med ert stora flygplan, er skottsäkra limousine och allt. Vi tycker inte att världen hittills riktigt till fullo förstått vilken viktig del av densamma Norge är. Därför är vi så glada att ni är här i dag med ett så kolossalt journalistuppbåd. Thank you! (Uttalas tänk ju på norsk engelska. Talskrivarens upplysning till SvD-läsarna).
Jag har den äran att avslöja att vi ska se till att hyllningen av er får en mer permanent karaktär och inte bara slocknar likt en spårljusraket över Afghanistan så snart ert fina flygplan flugit iväg. Jag tänker mig att huvudgatan här i Oslo ska byta namn till Barack. I dag är den uppkallad efter en 1800-talskung – med invandrarbakgrund precis som ni! – som hette Charles John, eller Karl Johan som vi säger. Honom har ni säkert inte hört talas om, Mr President, men han kunde också ha fått fredspriset, om det funnits då, för han var som general en hejare på att kriga (åt Napoleon, ni vet). Sedan blev han kung här uppe och på den vägen är det. Fråga svenskarna får ni höra mer.
Den gata som jag hoppas ska bli Barack ligger här utanför Stortinget (The Big Thing) och går upp till det kungliga slottet. Barack och slott möts, vilket jag tycker är en vacker bild av samhällsharmonin i vårt land. Slott och koja, liksom.
Det är mig ett stort nöje att få meddela att Nobelkommittén inte skulle motsätta sig att någon gata i Washington bytte namn till Jagland Avenue. Vi kan tala om det där lite senare. Jag tillåter mig också att peka på möjligheten att, som en vänlig gest mot vårt norska majestät, låta byta namn på er tidning till The International Harald Tribune.
Med dessa tankar och förslag ber jag er, Mr President, att stiga fram och få er förskottsbelöning.
Tänk ju.
