Just före jul kom beskedet att Svea hovrätt friar den tidigare Skandiachefen Lars-Eric Petersson på samtliga åtalspunkter. Hovrätten ogillar tingsrättens tidigare dom om grov trolöshet mot huvudman och upphäver ett tvåårigt fängelsestraff som tidigare utdömts.

Svea hovrätt är mycket tydlig i sitt frikännande. Rätten skriver att Lars-Eric Petersson frias helt och att ingen som har hörts i målet har påstått att den tidigare Skandiadirektören haft för avsikt att ”runda styrelsen”.

Man kan tycka vad man vill om hovrättens resonemang och om det faktum att varken styrelse eller revisorer i Skandia har ställts inför skranket. Självfallet finns det också all anledning att diskutera de moraliska aspekterna av ett agerande som uppenbarligen banat väg för gigantiska bonusar och roffarmentalitet.

Icke desto mindre är det tankeväckande att en person som i medierna utmålats som huvudaktör i ”vår tids stora näringslivsskandal” inte i något avseende brutit mot lagen. Samtidigt är det inte första gången som en enskild person, efter att i medierna utmålats som bedragare och skurk, blir frikänd i en juridisk prövning.

Faktum är att ett anmärkningsvärt stort antal av de senaste årens mest uppmärksammade medieavslöjanden har slutat på exakt samma sätt. Efter att ha jagats av blodtörstande mediedrev har personer som Sigvard Marjasin, Per-Anders Örtendahl och Lennart Ransnäs i den juridiska processen friats på samtliga åtalspunkter och är därmed i lagens mening oskyldiga.

Visst kan ledande personer och beslutsfattare agera klandervärt även om det formellt sett inte är brottsligt och visst är det mediernas uppgift att granska makten inom olika samhällssektorer. Men när anklagelser och påstådda oegentligheter som skildras i medierapporteringen motsägs fullständigt i tillämpningen av lagstiftningen, finns det anledning att fundera över publicitetens innehåll.

En naturlig konsekvens av Skandiahärvan och den frikännande domen mot Lars-Eric Petersson borde vara en tuff pressetisk självrannsakan inom hela den svenska mediebranschen. För att inte ytterligare rasera tilltron till journalistiken och för att förhindra att fler enskilda får sin tillvaro slagen i spillror, är det nödvändigt att tydligt markera gränsen mellan berättigad granskning och medial personförföljelse.

Åtskilliga av dem som de senaste åren utsatts för mediala övergrepp kan vittna om att allmänhetens dom har större betydelse än ett friande utslag i en domstol – är någon dömd i mediernas och allmänhetens ögon hjälper det föga att vara frikänd juridiskt.

Detta kan aldrig vara acceptabelt i ett rättssamhälle. I mediebranschens etiska regler poängteras vikten av att personer som misstänks för brott i lagens mening alltid ska betraktas som oskyldiga.

Det är dags att svenska medier lever upp till sina egna etiska riktlinjer och gör sig av med föreställningen att journalister ska sköta samhällets ansvarsutkrävande genom att självpåtaget agera åklagare och domare.

Gör 2008 till pressetikens år i svensk journalistik.