Var författaren Milan Kundera angivare i sin ungdom?

Det skulle framgå av ett polisprotokoll från den 14 mars 1950. I det omnämns Kundera helt kort som den som gör anmälan. Det rör sig om ett rutinärende på en vanlig polisstation; vid denna tid är sådana angiverier vanliga. Den som mottar anmälan är en erfaren, men sinister polisman som utfört sitt jobb först i Masaryks demokratiska stat, sedan för Hitler under protektoratet, därefter i det befriade Tjeckoslovakien fram till kommunisternas kupp i februari 1948, och nu som Stalins hantlangare i Prag. En sådan polisman skulle kunna illustrera Kafka: i denna värld är bara straff och byråkrati bestående.

Dokumentet är rimligen äkta. Polismannen har ingen anledning haft att förfalska det. Det hör inte ens hemma i den akt över Kundera som säkerhetspolisen (StB) senare förde och säkert hade kunnat manipulera, utan i den angivnes, som dömd för spioneri kommer att spärras in under 14 år (statsåklagaren yrkar på dödsstraff). Inte ens Kundera själv har hävdat att dokumentet skulle vara en förfalskning, avfärdar däremot alltsammans som lögn och förtal, men utan att gå in på detaljer.

Den 14 mars 1950 är Milan Kundera drygt 20, övertygad kommunist och partiets förtroendeman på sitt studenthem i Prag. Där skulle han fått veta att en okänd man ställt in en väska på studenthemmet som han senare har för avsikt att hämta, dessutom att mannen flytt från Tjeckoslovakien 1948 och nu är tillbaka illegalt. Det kalla kriget är redan igång, inte minst sedan just Pragkuppen 1948. Stämningen i landet är nervös på gränsen till hysteri, ”imperialistiska agenter” hotar det socialistiska lägret, alla måste vara på sin vakt, att beskydda ”klassfiender” eller vägra rapportera vad som kan vara anslag mot republiken är högförräderi och straffas med åratal i fängelse. Särskilt på partimedlemmar ställs stränga krav; ofta prövas deras beredskap medelst perfida provokationer. Kundera, av plikt och övertygelse eller för att inte visa sig som försumlig (eller av båda skälen), skulle därför ha gått till närmaste ­ polisstation och anmält vad som förefaller honom misstänkt.

Var det så det gick till? Det vet förmodligen bara Kundera själv. Men helt kan vi inte utesluta det.

Enklare är att säga vad detta inte innebär: det gör honom inte till polisspion, inte till någon som med underskrift och rapporter gått StB:s ärenden. Om nu kommunism inte är en förbrytelse i sig (något som visserligen kan diskuteras) skulle hans handlande i ljuset av den tiden till och med kunna beskrivas som aningslöst plikttroget och patriotiskt även om vi som är hemma i en senare tid ser det som angiveri där en annan människa störtas i fördärvet. Men ingen kan leva sitt liv med facit i hand.

Den som vill kan tolka Kunderas tystnad under alla år om sin egen biografi och vägran att senare i livet befatta sig med politik som en överlagd strategi; för att skydda sitt verk menar några, för att dölja sin skuld menar andra. Må den kasta stenen som själv är utan skuld och aldrig varit tvungen att leva i en diktatur och polisstat.