För tio år sen predikade Europas elit för Kina om fria marknader och avreglering. I dag har de bytt sin frånstötande arrogans till avund och krypande inför Kinas marknadsleninism.

Men vissa saker är oföränderliga: De är fortfarande frånstötande. Och de har fortfarande fel.

Först några fakta:

• Kina behöver Europa. EU är fortfarande världens största ekonomi och Kinas största exportmarknad.

• Kina är mer likt Grekland än Tyskland. I bägge länderna hotar utbredd korruption elitens legitimitet.

Man glömmer lätt att för tio år sedan var Kinas banker konkursmässiga. Anledningen till att Kina tog sig ur krisen var inte någon upplyst despotism, valutamanipulation eller annat experterna brukar prata om. Anledningen var hårt arbete.

Parallellt med Kinas bankkris gick världshistoriens största folkomflyttning in på överväxel när bönderna lämnade landsbygden. WTO-inträdet 2001 öppnade världen för deras flit. Sen löstes resten av ekvationen Flit x Urbanisering + (Ungdom + Profit + Fred + Byråkrati) = Tillväxt 2, precis som den redan hade gjort för rekordårens USA, Sverige, Tyskland, Japan och Sydkorea. Kärntrupperna har varit ungdomar 20 plus med längre arbetsdagar än Borås textilarbetare på 1800-talet. De var och är beredda att ”chi ku” - äta bitterhet - för några få yuan mer. Men ekvationen håller raskt på att förändras. Kinas födelsetal är ett av världens lägsta. Det är just 20-plussarna som minskar snabbt, medan pensionärerna ökar. Kina kan fixa det. Men då krävs reformer som hotar vinnarna i dagens system – där de flitiga massorna finansierar en slösaktig betongpolitik. Men idag finns inte längre någon konsensus i partiledningen om vägen framåt. Det är inte som för 30 år sedan, då Deng Xiaoping ledde partiet över floden mot marknadskrafter.

I fredags var jag på Economist China Summit i Peking med mer än 200 företagsledare, tjänstemän och akademiker. De fick rösta på frågan: Tror du Kina är på väg in i en period av mycket lägre tillväxt och hög inflation? 66 procent svarade ja. Samtidigt behöver man inte resa länge i dagens Kina för att se tecken på ilska. Inflation och korruption gör att även medelklass har börjat knorra. För något annat land vore 7 procent tillväxt jubelsiffror. Men i Kina är det en kraftig minskning. Det är fullt möjligt att ekonomin krymper under något år den närmsta femårsperioden, tror professor Patrick Shovanec vid Tsinghuauniversitet. Lägre tillväxt gör att de dåliga lånen som byggts upp sen finanskrisen 2008 kommer att jäsa igen. Då kan det gamla fredsavtalet (frihet mot högre standard) mellan medelklassen och kommunistpartiet spricka.

Arabvåren började med att en tunisisk man tände eld på sig själv i protest mot upplevd orättvisa. I förra månaden tände en kinesisk man eld på sig själv på Himmelska fridens torg. Hade någon för ett år sedan frågat mig om någon av de årliga tiotusentals protesterna i Kina kommer att utlösa en seriös utmaning mot kommunistpartiet hade jag svarat nej. Mitt grundtips är att så är det fortfarande. Men jag är inte längre lika övertygad som förut.