På partiets hemsida förklarar Andreas Carlgren att beslutet i riksdagen inför ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin. Dessutom försäkrar han att inte en enda skattekrona kommer att satsas, direkt eller indirekt på kärnkraft. Hans slutsats blir att under dessa villkor är sannolikheten liten för att nya reaktorer faktiskt kommer att byggas. Alltså skulle detta ja i praktiken betyda nej.
Jag vet att det snart är val och jag kan förstå att ett gammalt nej-parti hamnar i beråd när det överger rollen som borgerlighetens nej-sägare. Saltomortalen är ju bokstavligen livsfarlig för Centerpartiet som kan bli en överflödig politisk restpost utan ordentlig nej-fråga.
Advokatyren är intressant exempel på hur politiker pratar persilja. Antingen tror Carlgren på vad han säger. Då är han naiv. Eller så säger han det trots bättre vetande. Då är han demagogisk.
Påståendet om att det obegränsade skadeståndsansvaret läggs på företagen motsägs formaljuridiskt av Pariskonventionens begränsningar. Och i de politiska realiteternas värld kan en stat ändå inte undandra sig ansvar, särskilt inte långsiktigt. Problemet med kärnkraft är ju inte så mycket driften som det radioaktiva avfallet. Vem kommer om 100000 år att åberopa Andreas Carlgren? Hur lång är halveringstiden på hans försäkran om kärnkraftföretagens obegränsade skadeståndsansvar?
Harmoniseringen av reglerna för hanteringen av radioaktivt avfall kommer för övrigt upp i EU under hösten. Kommissionen lägger fram ett sedan länge aviserat förslag. Då väntar stort politiskt tumult.
Likaså faller pratet om att inte en enda skattekrona satsas på kärnkraft på sin egen orimlighet. Rättare sagt, det beror på vad man menar med statliga subventioner. Omfattar det exempelvis statsstöd till forskning med anknytning till kärnkraften?
Överdrifterna i riksdagsdebatten illustrerade hur energifrågan lockar fram den sämsta sidan i en politisk diskussion, den inre upphetsningen. Hotfulla domedagsprofetior blandas med idylliska skönmålningar. Som energipolitisk agnostiker blir jag bara styrkt i övertygelsen att i valet mellan olika energikällor föreligger inget enskilt optimalt alternativ. I grunden blir den så kallade energimixen en blandning av olika dåliga alternativ. I regeringsställning skulle därför Maria Wetterstrand och hela det rödgröna ledarskapet tvingas till samma akrobatik som nu Maud Olofsson.
När politiker likväl låter sig berusas av känslosamheten växer den befogade misstro som kallas politikerförakt. Jag delar den uppfattning som Max Weber förespråkade när han ställde krav på det politiska ledarskapet att förena lidelsen med ögonmått, med förmågan att med nykter saklighet behålla distans både till sakfrågorna och till sig själva.
