Det är klart att tillvaron är motsägelsefull och vi människor inkonsekventa. Men det finns väl ändå gränser.

Nyss stod jag i kö för att kasta tomflaskor, framför mig stod en ung man som blev utskälld av sin tjej eller fru eller vad det nu kan ha varit. Eftersom han kastade färgat glas i tunnan för ofärgat. Jo, han är läskunnig, försäkrade han. Men det blev lite fel i hastigheten.

Tio minuter senare går jag genom parken där ett par, det skulle kunna ha varit samma, reser sig från sin avslutade picknick och lämnar ölburkar, skräp och några snart ruttnade jordgubbar efter sig på gräsmattan. Utan att tveka. De ser inte ens skamsna ut när jag spänner min en gång så effektiva nu-är-mamma-arg-blick i dem.

Sommar-Stockholm – i värsta fall känner många ute i landet igen sig – håller på att förvandlas till ett sopberg. Särskilt när det är varmt och upplagt för små trevliga måltider på små trevliga filtar i glada vänners lag. Det är inte ens så att folk måste bli fulla. Nyktra, sansade, försvarar sig med att någon annan städar upp efter dem, att det betalas via våra skattepengar. Därför kan de släppa allt rakt ner mot gräs och asfalt.

Samtidigt, det är detta som är så häpnadsväckande, ökar människors miljömedvetenhet. Miljöpartiet gjorde ett kanonbra EU-val, inte minst bland de storstadsbor som nu tappar vettet tillsammans med sina pizzakartonger. Hur går det ihop? Hur kan man lägga tid och pengar på att hitta närodlat och giftfritt och sedan tro att marken mår bra av att ta emot utbrunna engångsgrillar och sönderslitna plastpåsar?

Det är på tidiga morgonpromenader – efter ljumma kvällar och nätter – som man löper störst risk att bli moraltant, surkärring – ja, vad det nu kan kallas när man fått nog. När också de överfulla papperskorgarna fått nog. När till och med fåglarna som rivit och slitit i soporna fått nog och gett sig av, mätta och belåtna.

Det är som om vår ork, och vårt goda sopomdöme, tunnades ut ju längre hemifrån vi kommer. Låt oss ändå anta att de flesta av oss försöker hålla hus och lägenheter tomma från rent avfall. Väl ute i bilen kan reglerna omedelbart luckras upp. Där sparkar vanligtvis ansvarsfulla kvinnor och män in bananskal under förarsätet, trycker ner godispapper i den smala, redan överfulla, dörrfickan – plus påsar med halvätna hamburgare.

På jobbet, nu har vi kommit ytterligare ett steg från våra bostäder, staplas halvurdruckna kaffekoppar huller om buller i fikarum och runt kaffeautomater. Att plocka i och ur diskmaskiner orkar bara de riktigt ordentliga. Resten smyger ner sin odiskade disk i högen som börjat växa redan före lunch.

En städerska erkände en gång att hon vägrade jobba på arbetsplatser med många kvinnor. Eftersom de, påstod städerskan, var slarvigast på jobbet. När de väl gjort jobbet hemma släppte de alla hämningar.

Om samma gäller förhållandet städa inne/ute kan vi kanske lämna lite damm i hörnorna där hemma. Så vi orkar böja ryggen och plocka upp picknicksoporna utomhus, innan måsar och sura tanter får korn på eländet.