STOCKHOLM Här händer det grejer. Jag hann inte mer än landa i Stockholm förrän nästan alla riksdagspartier var överens om att ge sig in den konflikt som i USA har ifrågasatts av den egna försvarsministern och där presidenten själv försöker tona ner att han ens deltar. Det är en konflikt där både republikaner och demokrater har invändningar och folkopinionen är tveksam.

Men Sverige är med. Här råder en absolut FN-religion, påeldad av gammalt tysktågs-samvete. Äntligen ska vi bidra. Bättre att göra något än att vara passiv. Och fort ska det gå. Men vi är som vanligt lite finare än andra, för vi ska mest bara flyga omkring. Det är som med våra vapen. Vi tillverkar och säljer dem, men märkvärdigt nog är det aldrig någon som dör av dem.

Spalten gav sig ut på en liten odyssé i Stockholmsdimman, bland politiker, militärer, fredsaktivister och statsvetare, i syfte att försöka reda ut vem vi tänker oss göra en tjänst när vi skickar just stridsflyg till Libyen.

Rebellerna kanske? Förutom att ingen tycks vet vilka de är, så attackeras de just nu på marken, med en överlägsen regeringsstyrka, medan vi ser på från luften.

Libyens folk och deras framtid då? Ingen vågar gissa vem eller vad som kommer efter diktatorn – om han någonsin ger med sig.

Nato, åtminstone? Med tanke på att de redan har sopat rent i luften verkar ger det svenska deltagandet, som dessutom är mer passivt, på sin höjd några symboliska poäng i Bryssel och Washington.

En ny, bättre världsordning? Nja. Interventionsvänstern, som kärleksfullt förenats med bombhögern, kan nära drömmen om att detta öppnar för att med FN-mandat avsätta diktatorer på löpande band.

Saab, eller oss själva? Kanske. Våra flygplan får konfliktkredd, som det populärt kallas, och Brasilien blir därmed mer intresserade av att köpa dem. Förutsatt att planen håller sig i luften alltså. Och det är ju vi som har betalat för att utveckla Jas Gripen, så då kanske vi får igen några skattekronor. Cyniker och idealister finner varandra.

En ren otjänst kanske vi däremot gör de svenska piloter som riskerar livet. Flygvapnet bekräftade i Ekot i förra veckan att svenskarna enbart bar med sig vapen för att försvara sig från attacker från luften. När jag ringde F17 i Kallinge på söndagen vrålade informationschefen, för att överrösta ett landande Herkulesplan, samma sak.

När planen skickades iväg i helgen hade de dock inte mycket för att kunna försvara sig mot attacker som kommer från marken. De svenska politikerna har sagt nej till att skjuta mot markmål och packningen blev därefter. Exakt hur reglerna för Operation FL01 ska se ut verkar fortfarande behöva dryftas, mellan politikerna och de som redan beordrats ut i krig och står redo att flyga in över libyskt luftrum.

Det här är delikat inrikespolitik. Att inte verka mesig är bra. Dödade libyer är dåligt. Störtade blågula stridsplan är värre. Att delta i krig utan att ta risker går kanske, på något smart svenskt vis som jag inte begriper.