Det som från början var en sprucken finansbubbla på bostadsmarknaden i USA har i Europa stegvis utvecklats till en pysande politisk bubbla. Skuldkrisen har börjat skörda prominenta politiska offer.

Europas politiska bubbla har blåsts upp av föreställningen att den gradvisa ekonomiska integrationen efter hand skulle leda till en starkare politisk sammanhållning. Den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan skulle leda till ett allt starkare förbund mellan Europas folk.

På hösten 2008 trodde uppenbarligen även ledande personligheter i Europa att krisen på bolånemarknaden i USA var ett lokalt amerikanskt fenomen. Ytterst få anade då hur de ”giftiga” paketen med amerikanska derivat genom den globaliserade finansmarknadens mekanismer skulle utlösa en statsskuldkris i Europa och att den i nästa fas skulle skörda offer på högsta politiska nivå.

Nu kan vi se att skuldkrisen bara i år kostat sex regeringschefer jobbet i eurogruppen.

Redan i våras tvingades Brian Cowen avgå som regeringschef i Irland, offentligt vanhedrad och smädad som den sämste någonsin. Han hade varit finansminister under några framgångsrika år då Irland kallades en keltisk tiger, men den visade sig vara en drogad huskatt.

I mars gav också José Sócrates upp i Portugal när han misslyckats med att få ett åtstramningspaket genom parlamentet. Även han uppfattades som hyggligt framgångsrik under några goda år och satte sitt fingeravtryck i EU genom Lissabonfördraget.

I april meddelade en hårt sliten José Luis Rodríguez Zapatero att han skulle avgå som Spaniens premiärminister och att han inte skulle ställa upp i nyvalet i november.

I oktober tvingades Slovakiens regeringschef Iveta Radicova lämna sin post sedan hon misslyckats med att få parlamentets stöd till EU:s räddningsfond EFSF.

Så i november avgick först Giorgios Papandreou i Grekland och därefter Silvio Berlusconi i Italien. Båda hade förbrukat sitt förtroendekapital, både i det egna landet och i förhållande till EU.

Jag skulle kunna tänka mig att både Nicolas Sarkozy och Angela Merkel ibland ägnar en liten tanke åt den här listan på statsskuldkrisens politiska offer. I synnerhet inför de kommande valen i Frankrike och Tyskland.

Om man vidgar perspektivet och ser på europrojektets historia så finner man en del prominenta personligheter som direkt eller indirekt fått betala ett högt politiskt pris för den gemensamma valutan. Man kan visserligen diskutera i vilken mån Helmut Kohls försvagade ställning i Tyskland berodde på att han gav upp D-marken till förmån för euro. Men inrikespolitiskt blev det en belastning. Ännu tydligare är det hur Margaret Thatchers öde kopplades till Europa. Under åren 1989/90 utkämpade hon oförsonliga strider i sitt eget kabinett och i sitt eget parti om Europa och EMU. Strider som till slut tvingade henne att avgå. Man skulle kunna hävda att Thatcher blev det första stora politiska offret för den gemensamma valutan. Hon föll redan på EMU:s planeringsstadium.

Rolf Gustavsson