Nu skall jag säga ”det mest förbjudna”. Den hädelse jag ämnar uttala är en travesti på Povel Ramels underbara visa om naturbarnet som tycker att ”turist är trist”. Jag tycker att ”feminist är trist”.

Nu är det sagt. Men låt mig genast förse denna tabubelagda åsikt med en brasklapp – eller två. Begreppet feminist, kan i likhet med sionist, kärlek, jämlikhet, med mera, som bekant laddas med nästan vilken betydelse som helst. Om den ”sanna” feminismens innebörd strider olika falanger.

En del feminister anser som bekant att alla män innerst inne ”är djur och potentiella våldtäktsmän”. Andra menar att den sanna feministen är en tapper soldat i kvinnornas frihetskamp mot de ”patriarkaliska strukturerna ”. Jag har svårt att ansluta mig till någon av dessa definitioner.

Ännu värre blir det när jag hör en av våra mesta kvinnliga bloggare styrkasin identitet som feminist med att hon minsann kan slå runt och ”supa som en hel karl”. Detta uttalande framkallade mycket starka reaktioner, både negativa och positiva, förklarade hon. De negativa kom mestadels från mammor till tonårsflickor. Tacka fan för det! De hade kanske läst experternas larmrapporter om det tilltagande fylleriet bland unga kvinnor; än har det förstås inte nått de unga männens nivå, men tjejerna är på god väg.

Som sagt: Feminist är trist. (I varje fall i denna tappning.)

Samtidigt rapporteras det om ett ökande och allt grövre ungdomsvåld. Där ligger tjejerna, än så länge, definitivt i lä, och jag tror knappast att ens vår mesta kvinnliga bloggare skulle, i jämlikhetens namn, uppmana dem att slåss och sparka som ”en riktig kille”.

Det finns också en sorts ”rättvisekravmärkt” feminism, i vars namn kvinnor skall inkvoteras på höga poster inomnäringslivet, partiers ledning, med mera. Sådana krav kan lätt tolkas som ett omvänt kvinnoförakt, det vill säga en misstro till kvinnors förmåga att på egen hand uppnå de mål de strävar efter. Ofta leder de också till nedlåtande attityder mot kvinnor som inte strävar efter chefsposter eller andra former av samhällelig makt.

I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar. Och ville hon, vilket torde vara det mest troliga, förena mammarollen med yrkesarbete är det förstås samhällets skyldighet att skapa förutsättningarna, läs barnomsorg, för detta hennes val.

Sedan är det en annan sak att kvinnor, liksom män, måste ta ansvaret för sina val och deras konsekvenser. Det kan vara en smärtsam erfarenhet, för såväl män som kvinnor, som definerar ”feminismen” på det ena eller andra sättet.