Jag har i åratal bekämpat folk som avfärdar alla kritiker av Israel som antisemiter. Själv har jag kallats för självhatande jude, antisemit, Palestinakramare, med mera. Jag tänker fortsätta med min berättigade, ibland mycket skarpa, kritik av den israeliska politiken. Men jag skall också hålla ett vakande öga på dem som använder sig av den politiska kritiken för helt andra syften. Som i den historia ur dagens svenska kulturliv som jag nu skall berätta.
En välkänd och respekterad författare som vi kan kalla K (som i Kafka) lämnade utkastet till en nyskriven pjäs till en av radioteaterns regionschefer. Pjäsen är en dialog mellan Franz Kafka och Bruno Schulz. Författaren fick nobben med motiveringen att radiochefen inte ansåg att dessa två gubbar har med vår tid att göra. Kanske borde någon upplysa honom om att gubben Kafka ingår i världens omistliga litterära kanon. Bruno Schulz är för all del mindre känd för en bredare allmänhet, men av en radioteaterchef kan man vänta sig viss kunskap om Schulz som är en ikon, både bland författare och, inte minst, konstnärer. Bägge gubbarna har dessutom en hel del med vår tid och vår historia att göra. Kanske alldeles för mycket? Är det därför som vår man förklarar för författaren att den kanske kunde höra hemma i ett rent judiskt sammanhang.... det är ju internt judiskt. För pjäsens tilltänkta regissör förtydligar han sig:
– Texten är för intern, jag känner mig utesluten.
Men värre skall det bli. Regissören, som är eld och lågor för pjäsen, får veta att teaterchefen inte håller med om K:s inställning till Palestina! Är det så att K försöker återupprätta Israel efter deras attacker mot Ship to Gaza? – spekulerar han.
Där, tycker jag, att grisen (en koshergris förstås) kröp ur säcken. Vad jag vet är K:s stamträd obefläckat av någon judisk gren. Om K hyser några sympatier för Israel eller Palestina, eller rent av för konfliktens bägge parter, torde i sammanhanget vara helt ovidkommande. Det är en teaterpjäs och inte en politisk pamflett K har skrivit. Men ve och fasa, K är kanske sionist? En politisk åsikt som K i så fall delar med samtliga riksdagspartier som anslöt sig till FN:s resolution 242 vilken uttalade sitt stöd för Israels och dess grannstaters rätt att existera inom säkra och erkända gränser.
Givetvis är teaterchefen i sin fulla rätt att tacka nej till en pjäs. Jag har ingen åsikt om pjäsutkastet, jag har inte läst det. Men jag har en mycket bestämd uppfattning om att det här inte handlade om pjäsens eventuella konstnärliga kvaliteter, eller brist på sådana, utan om radioteaterchefens rädsla att inte framstå som tillräckligt politiskt korrekt.
Plötsligt erinrar jag mig den påbjudna politiska korrektheten i min barndoms Tyskland. Den som hänvisade allt med judisk anknyting till en egen, från alla andra isolerad sfär. Den lagen gällde inte bara inom kulturlivet, även parkbänkarna försågs med en liten skylt: Inte tillåtet för judar.
