Årets första maj blev rena julafton för mig! Inte på grund av det strålande vårvädret som tycktes bekräfta önsketanken att ”Vintern rasat ut.” Av hälsoskäl vågade jag mig inte utanför dörren och gick miste om demonstrationstågen, som del- tagare eller åskådare. Men jag fick ett tröstpris som heter duga: Kjell Albin Abrahamson, som tillsammans med en rad lärda män och kvinnor under de tidiga morgontimmarna ledde den fåkunnige till källorna ur vilka vårt första maj- firande har sprungit.
Jag får väl bekänna att jag är en oförbätterlig radioman. Jag har förstått att denna böjelse i vissa kretsar betraktas närmast som en perversion. Att de vuxna i timmar glor på platt–tv :n medan deras tonåringar tillbringar sina nätter i cyberrymden där de hänger sig åt mer eller mindre lämpliga aktiviteter, det sker i enlighet med tingens ordning. Men att lyssna på radio, gärna när man samtidigt gör något annat, till exempel diskar, och dessutom bara på P1, det verkar direkt skumt.
Till mitt försvar ber jag att få anföra att det inte finns plats för en tv i mitt sovrum (stora platt-tv:n intar förstås hedersplatsen i familjens vardagsrum). Dessutom, och det vågar jag väl knappast erkänna, är varje fri yta täckt med böcker. Ni vet, sådana fornminnen, tryckta på papper, som folk uppskattade och kring vilka familjen ofta sam- lades till högläsning.
Våra stackars förfäder hade ju inte tillgång till vare sig tv eller dator. Knappt ens radio.
Jodå, jag har en laptop. Det tog oss lång tid att komma överens, men med hjälp av familjeterapeut (jag menar tekniker) kan vi numera, hjälpligt, kommunicera. Men det är, och kommer för alltid att vara, ett kyskt förhållande. Jag tänker varken chatta eller googla i sängen. Ge mig istället en bok och en radio till sängkamrat, så är jag tacksam och tillfredsställd.
Denna första maj fylldes min glädjes bägare till brädden. Inte bara var funderingarna kring första- majfirandets historia och traditioner intressanta, de förmedlades dessutom av radioveteranen Kjell Albin Abrahamson. Den mannen skulle kunna läsa högt ur telefonkatalogen, utan hysteriska fnittranden åt sina egna skämt, och ändå behålla lyssnarens uppmärksamhet. Med sin unika blandning av solida kunskaper och respekt för såväl lyssnarna som intervjuobjekt lyckades han till och med locka fram en Mona Sahlin utan mask och manér.
Hon mindes sin ungdoms förstamajtåg, gubbarna och gummorna som med käpp eller krycka, fyllda av stolthet, vinkade från ålderdomshemmets uteplats. Det var ju de som hade byggt det Folkhem som Sahlin hoppas att få renovera och förvalta efter nästa val.
Man fick nästan en känsla av att detta minne gav Mona Sahlin en ny och skrämmande insikt: socialdemokratins ideologer och kvarlevande veteraner kräver ingenting mindre än att deras politiska ledning skall blåsa nytt liv i det parti som pionjärerna hade byggt upp. Att fylla partiapparaten och dess byråkrater med en själ. Förvisso ingen enkel uppgift.
