Kalenderbyråkratiska överväganden gör att firandet av midsommarafton inte alltid infaller på dagen för sommarsolståndet, som oftast är den 21 juni. Men likväl är det årets längsta dag och kortaste natt (på norra halvklotet) som hyllas. Den tidiga kristna kyrkans försök att införliva denna hedniska högtid som Johannes Döparens dag den 24 juni, har inte fått samma fotfäste som att under vintersolståndet fira av Jesu födelsedag, och numera är Johannes Döparens dag i kyrkoåret flyttad till söndagen efter midsommardagen, i år den 26 juni.

I ett samhällspolitiskt perspektiv står midsommarhelgen i en klass för sig bland helgdagarna, fri från kopplingar som är tydligt religiösa eller politiska, som första maj och nationaldagen. Midsommarfirandet befrias därmed och lyckligtvis från de återkommande diskussionerna och stridigheterna om symboler och om firandets politiska former. Midsommar blir en helg i den lilla världens hägn, firad med traditioner förankrade i familjen, bygden och lokalsamhället. Men även svenska nationella särdrag spelar in, utan att dessa politiseras eller att man alltid är medveten om dem. Stångresningen, danserna och det gemensamma firandet med andra familjer sker betecknande nog på en allmänning, på mark ägd av en samfällighet eller privat mark som av tradition och hävd upplåtits för detta ändamål sedan ”urminnes tider” (ofta de senaste decennierna).

Detta svenska särdrag att inlemma nymodigheter i gamla anor och göra vanor av dem, går igen på andra håll. Att äta potatis som ännu inte vuxit färdigt ansågs i bondesamhället vara slöseri, men för cirka hundra år sedan införlivade läckergommar i storstäderna färskpotatisen i midsommartraditionerna. Sannolikt sker det sådana annekteringar av maträtter också idag, för att bli till självklara traditioner i framtiden.

Klimatzonen påverkar midsommarkulturen. Vi lever i brännvinsbältet, och det allt mer spridda vinkunnandet står sig slätt under dessa dagar. Och förmodligen har inte det vin korkats upp som klarar av ett möte med matjesill, gräddfil och gräslök, för att inte tala om mer moderna varianter som senapssill, currysill och vitlökssill.

Förutsättningarna, men också riskerna, är sålunda uppenbara för att titta för djupt i glaset en helg som denna. Själv tänker jag även skåda litet högre. Först mot solen – det är ändå den som är anledningen till firandet – och sedan, under den korta stunden av nattmörker, vidare mot andra solar.

Det mest spännande som sker inom den samtida astromin är upptäckten av exoplaneter, planeter utanför solsystemet, runt andra stjärnor. Inom femton år räknar man med att finna jordliknande planeter i den beboeliga zonen runt stjärnor av solens storlek och mäta atmosfären i sådana planeter.

Om det bor medvetna varelser på planeter i dessa ”guldlockszoner” (”inte för varmt, inte för kallt”) runt främmande stjärnor, är jag övertygad om att också de har kännedom om sommarsolståndet och firar det med en egen variant av sill och nubbe i fränders och vänners lag.