Kort sagt, jag älskar att tävla. Men tecken i tiden talar för att vi vinnarskallar är en utrotningshotad art.

Enligt Stockholms fotbollförbund hör allt fler föräldrar av sig som är kritiska till klubbarnas elitsatsningar bland barn. Och i veckan blev det ett herrans liv om grannfotbollsklubben Boo FF. De har inlett en elitsatsning som sträcker sig ner mot nioårsåldern. Fel, tycker många föräldrar. Inte okej, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson. Till och med före detta justitieministern Thomas Bodström är emot. Och han sitter ändå i klubbens styrelse och var med och röstade igenom satsningen.

Själv är jag inte alls säker på att det är fel. Och då ska ni veta att min lilla klubbs förhållande till jätten Boo FF är lite som norrbottningarnas till Stockholm. Eller som deras som stod vid lägerelden utanför Stadshuset häromdagen var till Nobeleliten som smaskade på hummeraladåb inne i Blå hallen. Ja, ni fattar, något komplicerat. Vissa skulle kalla det komplexfyllt. När Boo tackar för sig efter våra matcher, som de oftast har vunnit, brukar det låta ungefär såhär: ”Vi tackar motståndarna med fem starka bokstäver, Boo FF!”. Mina elvaåriga tjejer säger: ”Järlas brudar bockar och bugar, tack ska ni ha – domarn var bra!”. Bara en sån sak…

Riksidrottsförbundet menar att barn ska idrotta på sina egna villkor och att de i första hand ska leka och ha roligt när de tävlar och spelar matcher. Och det är ju lätt att skriva under. I teorin. Men när du lagt ner ett par tusen timmar på att träna småglina de senaste åren och de likt förbannat ligger under med 5–0 är det inte lika enkelt att hålla humöret på topp.

Men jag bet ihop.

–Nu nollar vi resultatet och ser till att vinna nästa halvlek, peppade jag i halvtid.

Femton sekunder senare stod det 6–0.

–Nu fokuserar vi tjejer, försökte jag.

7–0. Morr. Nu hade de flesta i laget börjat sloka. Men så när vi var uppe i 11–0 kom plötsligt dottern och en annan lagkamrat strålande in till bänken för att byta och hojtade: Hurra! Vi slår rekord! Så här mycket har vi aldrig förlorat med tidigare!

Jag tycker att det är underbart. Och det är klart att idrott ska vara tjolahopp när man är liten. Men att barn ska få idrotta på sina egna villkor måste väl inte betyda att alla ska rätta sig efter de minst skickliga och motiverade? Vissa kanske vill satsa, träna mer och hårdare? När jag var sju år tränade jag simning en timma varje vardag. Självklart var jag bättre än dem som bara tränade två gånger i veckan. Kanske hade jag rent av mer talang? Är det så fel?

En plats i Boos topplag kostar 9000 kr om året. Det är elitism. Annars… en klubb som kan erbjuda barnen både en omfattande breddverksamhet och en kvalificerad elitutbildning… en sådan är väl bara att gratulera? För om vi vinnarskallar inte ens är välkomna inom idrotten, vart ska vi då ta vägen?

,