”När jag fick min tredje (guldboll) var det mer som att jag tävlade mot många andra som hade två… nu känns det mer som att jag tävlar mot mig själv.”

Så sa Zlatan när han på Fotbollsgalan i måndags via storskärm tackade för sin fjärde guldboll.

Och sedan brände han av det där leendet. När Zlatan ler, ler hela världen tillbaka. Hela världen undantaget svenskarna. Här uppfattas han som kaxig. Och överskattad.

Det spelar ingen roll att killen är historisk. Ifjol hade ingen spelare någonsin tidigare förärats tre guldbollar, nu har han fyra. Välförtjänta. Han är en av världens bästa spelare. Men vi klarar oss utan honom. I alla fall om man ska tro alla sura, uppblåsta kommentarer på vårt lands nyhetssajter den här veckan.

Han beter sig som en sexåring som inte vill vara med i motgång, skriver någon. Försvinner han från landslaget så jublar jag i alla fall, tål inte se eller höra talas om den där pajasen, en annan. ALLA spelare ska visa ödmjukhet inför att få spela i ett landslag, en tredje.

Jasså? Och jag som trodde att elitidrott gick ut på att utvecklas och sträva efter att bli bäst.

Jag följer alla landslagets matcher, ibland iklädd lustig blågul hatt, men ärligt talat… för en spelare som Zlatan är landslaget på gärdsgårdsserienivå. Lite som om Rami Shaaban skulle komma hem till Nacka och ställa sig i mål i sin moderklubb Järla för gammal kärleks skull.

Inte så troligt. Däremot har faktiskt Zlatan spelat de flesta landslagsmatcherna den senaste tiden och kommer säkert att fortsätta göra det, just av lojalitetsskäl, när det verkligen gäller igen om något år.

Under tiden vill han ha ett liv med sin familj, spara sin kropp, vinna Champions League med Barcelona och fokusera på sitt mål – att bli bäst i världen. Kan vi unna honom det?

Det finns ett förakt mot Zlatan som jag har svårt att se som något annat än ren och skär främlingsfientlighet. Han ska vara tacksam som fick växa upp här, menar alltför många, och nu är det payback-time. Trots att han är född i Malmö blir han aldrig riktigt svensk. Och så är han ju så osvenskt självgod. Som om det inte fanns gott om dryga människor med anor långt bak till bondesamhället i det här landet.

Själv tycker jag att det är en helt annan Zlatan som visat upp sig det senaste året. Mognare, varmare, klokare. I Zlatans fotspår i SVT pratar han om hur viktigt det är tillåtas att hålla på med flera sporter och avvakta proffsspel tills man är känslomässigt mogen. I spelargångarna gullar och lattjar han med kidsen som följer spelarna in på plan. På plan har han slutat vänta på att få bollen serverad på foten.

So what om han kaxar mot Danmark. So what om han inte vill spela träningsmatcher. So what om han gnäller lite på medspelarna. Om jag var Erik Hamrén skulle jag falla ner på knä och be.

Det svenska landslaget är en blek historia. När Zlatan är med och spelar är det inte så mycket bättre men… det svävar ett löfte om mirakel över matcherna. En magisk klack, en kanonkula, kanske en bicykleta, med Zlatan i laget är allt – åtminstone på pappret – möjligt. Och så finns ju alltid chansen att få se honom le.