Stockholm
Våren 2007 satt jag i LO-borgen och såg på när Wanja Lundby-Wedin letade efter orden – utan att riktigt finna dem. Fackföreningarna löpte gatlopp i medierna. Vaxholmsmålet hade fått Byggnads att framstå som främlingsfientligt. Konflikten mellan Skogs- och Träfacket och de småländska Plymouthbröderna förstärkte bilden av okänslighet och blockaden mot en salladsbar i Göteborg fick medierna att koka.
Plötsligt var facket the bad guy och företagaren en förskräckt minsting som blev brutalt nedtrampad av pampar. Det var just dessa som jag förhörde mig om: fackpamparna. Vi pratade om Hasse Ericson. Om Stig Malm. Men varken LO:s ordförande eller hennes pressekreterare visste säkert när mediebilden av pampväldet hade fått fäste. Bara att den för tillfället inte gick att tvätta bort.
Två och ett halvt år senare sjunker det fackliga intresset som en sten. Medlemsantalen rasar. Återväxten är obefintlig. De aktiva skyller på regeringen, på medierna och ibland till och med på avgiften. Analytiker pekar på globaliseringen. Men en stor del av skulden kan faktiskt läggas på förbunden själva. För i en värld som för varje dag allt mer värdesätter ett samtal på lika villkor, fortsätter facken att driva sin närmast militäriska informationspolicy.
Alla som har jobbat fackligt känner till hemlighetsmakeriet. Det är Schhhhhh hit och Schhhhhhh dit och snälla säg inget så att ingen får veta något innan vi gör vårt motdrag.Men tystnaden inom de fackliga organisationerna fyller egentligen bara en funktion: att vidmakthålla hierarkin. Toppen företräder massorna och genom att endast låta en liten klick sitta inne med all kunskap om verksamheten, gör man på ett effektivt sätt information till en maktfaktor.
Därför har de flesta förbund, precis som de politiska partierna, blivit experter på envägskommunikation. De är fenor på pressreleaser och på att bygga webbsajter som är fullmatade med fakta, men betydligt sämre på att använda sig av sociala medier, där informationen flödar i bägge riktningar.
Alltså händer nu något väldigt märkligt. Mitt under en tid då kollektivismen tycks stå inför en pånyttfödelse, då gräsrotsrörelser över hela världen föds som en följd av medieutvecklingen – ja, då ser vi hur den svenska fackföreningsrörelsen hellre förlorar medlemmar än öppnar upp och förändrar sina organisationer.
Unga i dag kräver verklig delaktighet, samtal som inte styrs av hierarkier och fullständig transparens om de ska vilja engagera sig. Då räcker det naturligtvis inte att facken lanserar informationskampanjer eller erbjuder en fjärran möjlighet att få säga någonting på en stämma en gång om året. Visst, det är hårda papper, men det är inte värre för fackförbunden än för alla andra organisationer som nu också måste anpassa sig till de nya spelreglerna. Till slut är ju ändå huvudfrågan vad man egentligen vill vara: fortsatt bad guy med p-a-m-p stämplat i pannan eller livaktig gräsrotsrörelse – som inte bara involverar sina medlemmar utan också styrs av dem?
