Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet har inventerat Sveriges regioners egna uttryckta behov av järnvägsinvesteringar och sammanställt dessa inför höstens infrastrukturproposition. Till skillnad från Banverket som tvingats hålla sig inom snäva ekonomiska ramar, utgår vår sammanställning från regionernas behov. Intressant är att regionernas önskemål inte är gränslösa, utan ganska väl definierade; 400 miljarder kronor. Det är fyra gånger mer än nu gällande investeringsnivå.

Regionerna efterlyser förstorade arbetsmarknader. Detta blir möjligt genom utökad tågpendling. Jönköping, till exempel, kan i dag nås av 250 000 personer inom en timme. Med Götalandsbanan stiger siffran till 950 000 personer.

Även det lågtrafikerade nätet är viktigt för regionernas attraktionskraft. Inpendling till Karlstad kan snabbas upp på en upprustad Fryksdalsbana, till Linköping på upprustad Tjustbana, till Borås på snabbare Viskadalsbana och så vidare. Det är billigt att rusta upp järnvägar i jämförelse med att bygga nya.

Det heter ibland att järnvägsinvesteringar har sämre samhällsekonomisk lönsamhet än vägar. Men de modeller som används för att räkna fram samhällsekonomisk lönsamhet har så många brister att de inte duger som grund för beslut om vilket transportmedel som bör prioriteras.

Exempelvis räknar man inte in värdet av förstorade arbetsmarknader. Oljepriset anges till gångna års låga nivåer och koldioxidutsläppen värderas så lågt att vi inte kommer att nå våra klimatmål.

Men har vi råd att investera 30 miljarder kronor årligen tills vi fått ett fullgott järnvägsnät? Ja, utan problem! Statens budgetöverskott är för närvarande kring 100 miljarder kronor per år. Statens tillgångar överskrider med 500 miljarder kronor statens skulder. Så nog har vi möjlighet att i vårt rika land finansiera en järnvägsutbyggnad, som blir en vinna-vinna lösning för arbetsmarknadsregioner, miljö och trafiksäkerhet.