Det senaste i den sorglustiga såpan om trängselskatten: politikerna käbblar om vad som är mest demokratiskt, om riksdagen skall lyssna bara på de ”riktiga” stockholmarna, eller om de skall bry sig om vad alla i stockholmsområdet har att säga.
Den kommunala organisationen i Storstockholm passerade sitt bäst-före-datum för länge sen.

Förflytta dig till 1860-talets Stockholm: stadsbebyggelse i Gamla stan, på malmarna och på Kungsholmen. Här bor
100 000 människor. Regionala transporter sker med häst och vagn och med segelskutor från skärgården och mälarlandskapen. Järnvägen mellan Göteborg och Stockholm öppnas. Sverige får sin första kommunallag och de nya kommunerna tar över den gamla sockenstämmans ansvar för fattigvården och för den nya folkskolan.
Det är då som den kommunala organisationen i vår del av landet blir till: Stockholms stad, omgivet av små landskommuner. De har blivit färre genom sammanslagningar, men grundstrukturen är densamma. Organisationen var säkert rätt – då.
Det handlar inte bara om trängelskatt. Det tydligaste exemplet på att organisationen är obsolet, är Dennisöverenskommelsen – både att det behövdes en överenskommelse och att den havererade. De senaste fyrtio årens bostadsproblem är ett annat exempel. Samhällsutbyggnaden har lidit av att ingen beslutskraftig instans haft i uppdrag att se utvecklingen från regionens perspektiv.

De flesta kommunala frågor sköts bäst för ett begränsat område. Stockholm har därför delats in i 18 stadsdelsnämnder, i befolkningsstorlek någorlunda jämförbara med kranskommunerna.
Permittera politikerna i Stockholms stadsfullmäktige. Låt oss i stället välja ett parlament som skall besluta i frågor som angår oss alla i Storstockholm!