Det råder i dag ingen tvekan om att det var en ensam man som för ett år sedan genomförde bombdådet mot regeringsbyggnaderna i Oslo och massmorden på Utøya. Inte heller att dåden var omsorgsfullt planerade och förberedda under flera år. Inte heller att förövaren såg sig själv som krigshjälte och bara gjorde vad han måste och att offren fick vad de förtjänade, och att han följaktligen bara rördes till tårar när han under rättegången påmindes om sitt eget hjältemod.

Ett år senare råder kort sagt ingen tvekan om att Anders Behring Breivik var en ensam galning som med fanatisk övertygelse och berått mod gjorde vad han gjorde. Hur galen han var i juridisk bemärkelse återstår för domstolen att avgöra, men att den världsbild som fick honom att uppfatta sig själv som ensam försvarare av det kristna Europa mot ett muslimskt maktövertagande var totalt verklighetsfrämmande råder knappast någon tvekan om. För att inte tala om Breiviks uppfattning av ungdomarna på Utøya som landsförrädare.

Hur galen hans världsbild var kan naturligtvis diskuteras eftersom den fortsatt delas av skrämmande många till synes normala människor som i bästsäljande böcker och på otaliga hemsidor manar till försvar av Europa mot en europeisk-muslimsk konspiration (Eurabia). Dessa bekräftar i stort sett Breiviks hotbild men distanserar sig i regel från hans försvarsmetod.

Det yttre skeendet är kort sagt väl kartlagt, liksom motivet, liksom det patologiskt narcissistiska draget i Breiviks personlighet (det gränslösa förhärligandet av det egna jaget och den makabra bristen på empati).

Vad som fortfarande återstår att besvara är frågan: hur blev Breivik möjlig? Hur kunde en visserligen personlighetsstörd men till synes samhällsanpassad ung man med vänner, jobb och umgänge i ett öppet och fredligt samhälle förvandlas till en ensam massmördare?

Vad som är slående i fallet Breivik är just ensamheten. Ingenstans spår av några medkonspiratörer, eller en terrorcell, eller ett terrornätverk av likasinnade. När idén till dådet föddes och förberedelserna inleddes drog sig Breivik undan vänner och bekanta och flyttade in i ett mörklagt rum hemma hos sin mor. Där tillbringade han, enligt dagboken, större delen av dygnet framför datorn; med att spela Modern Warfare (för sin militära träning) och World of Warcraft (för att inte ha tråkigt), med att fullborda och via nätet sprida sitt manifest, med att i första hand på Facebook kommunicera med personer och grupper som delade och bekräftade hans bild av världen. Och med att röka och äta choklad.

Det finns numera en rad undersökningar som visar att kommunikation på Facebook tenderar att bidra till och förstärka ensamhet (se bland annat Is Facebook Making Us Lonely?, The Atlantic, May 2012). Ju större andel möten på Facebook i förhållande till möten ansikte-mot-ansikte desto större ensamhet. Och tvärtom. Ensamma personer blir ensammare på Facebook medan människor med ett rikt socialt liv kan berika det ytterligare.

En australisk studie, Who Uses Facebook?, har dessutom funnit ett intimt samband mellan ensamhet och narcissism; ensamhet förstärker narcissism och narcissism förstärker ensamhet. För en person med narcissistiska anlag kan Facebook, med dess gränslösa möjligheter till självförhärligande och självbekräftelse, bidra till att ytterligare öka klyftan till andra människor och deras verklighet och därmed fungera som en ekokammare för alltmer verklighetsfrämmande självbilder.

Allt tyder på att Breivik var en person med starka narcissistiska anlag, att hans självvalda ensamhet förstärkte detta, att intensifieringen av nätumgänget med likasinnade individer och grupper bidrog till att utveckla och bekräfta hans bild av sig själv som en heroisk ensamkrigare med rätt att döda.

Det är ungefär så jag tror att Breivik blev möjlig.

Återstår frågan om Breivik är mera möjlig i dag än i går?

Jag fruktar det.

Jag fruktar att vi lever i en tid där sättet vi kommunicerar med varandra på bidrar till att de mest förvridna självuppfattningar och världsbilder lättare än förr kan uppstå och förstärkas och mer än förr riskera att anammas av en ensam människa varsomhelst i världen, galen och handlingskraftig nog att vilja förverkliga dem i praktiken.

Jag har ibland undrat vad som skulle hända den morgon Breivik vaknade upp med en rämnad världsbild och till fullo insåg vad han hade gjort. Jag tog i början för givet att den dagen förr eller senare skulle komma.

I de självbekräftande galenskapernas tid är jag inte längre så säker.

GÖRAN ROSENBERG

författare


22 juli 2012 - Läs mer om minnesdagen

"Breivik misslyckades och folket vann"

"Gör fortfarande ofattbart ont"

Tillbaka där det började

22 juli i backspegeln

22 juli 2011 - Detta har hänt

Tidslinje: Terror-attentaten i Norge

Grafik

Grafik: Se hela händelseförloppet

TIDSLINJE Så här planerades attentaten

Chocknyhet för läsare i hela världen

Experterna svarar på läsarnas frågor

Norges svarta vecka

WEBBTV

Ön Utøya väster om Oslo där minst fem personer uppges ha skottskadats på ett läger för socialdemokratiska ungdomar. Webb-tv

Idyllisk ö skakas av blodbad

Webb-tv

Överlevare tas om hand från Utøya

Webb-tv

Vittne från Utöya: "Han sköt efter mig"

Webb-tv

Polisen berättar om gärningsmannen

Insatsledaren Håvard Gåsbakk berättar om insatsen på Utöya. Om polisbåten som gick sönder och gripandet av Anders Behring Breivik. Webb-tv

Polisen berättar om insatsen på Utöya

Vittnen berättar:

"Folk flydde i alla riktningar"

Svenske Ali Esbati: Det var overkligt

Webb-tv

Vittne från Utöya: "Han sköt efter mig"

"Stranden var täckt av vita lakan"

”Jag bara sprang, sprang och sprang”

"Ingen annan kan förstå fullt ut"

Läs mer om rättegången mot Breivik