Sonesson gör på Synpunkt den 3 juli en jämförelse mellan den borgerliga regeringens förslag om FRA-lag och EU:s direktiv om lagring av teletrafikdata. Tyvärr är hennes parallell direkt felaktig. EU:s direktiv ålägger operatörer att lagra uppgifter om vem som ringt eller sms:at vem, när och hur länge. Inte om vad som sagts eller innehållet i ett meddelande. Syftet med direktivet är att säkra polisens tillgång till uppgifter i brottsutredningssyfte och att möjliggöra utbyte av uppgifter mellan polisen i olika länder. Tillgången till teletrafikuppgifter var redan möjlig i Sverige och de flesta andra EU-stater innan direktivet kom till. Det handlade alltså inte om att ge tillgång till information som inte redan fanns, utan om att säkra, avgränsa och öka rättssäkerheten för hur länge uppgifter får lagras och i vilket sammanhang de får begäras ut. Vi lyckades i förhandlingarna få igenom våra krav om att individer ska kunna söka upprättelse för överträdelser av direktivet och att det enbart är utredning av allvarlig brottslighet som kan legitimera polisens begäran om uppgifter.
Lagring av teletrafik har visat sig ha direkt avgörande betydelse inte bara för att bekämpa terrorism, utan även till exempel mord, människohandel, narkotikabrott och barnpornografi. Brott som ofta har gränsöverskridande karaktär. Men detta förslag om teletrafik röstade samtliga borgerliga partier emot.
FRA-lagen däremot ger försvarets radioanstalt rätt att avlyssna all data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser och försvarsunderrättelseverksamhet handlar inte om att gripa och döma individer som har begått allvarliga brott. Snacka om integritetskränkande förslag! Och det har de borgerliga partierna, inklusive Sonessons folkparti ställt sig bakom.
