Jag kan inte förstå hur den svenska dubbelmoralen i nationalitetsfrågor kan vara allmänt godtagen.

Tom Sörhannus lade fram sin syn i valborgsmässoaftonens SvD under rubriken ”Finlandssvenskar är svenskar”.

De svensktalande i Finland är en liten folkminoritet som är privilegierad genom att Finland påtagit sig tvåspråkighetens börda. Men i svenska Tornedalen har det finska modersmålet aktivt motarbetats. I Stockholm har myndigheterna gjort flera försök att stänga den estniska skolan. I Sverige har man drivit en hård assimilationspolitik. Finskan och finskheten är i Sverige fortfarande lågt värderad.

När det gäller finlandssvenskar talar man om etnisk nationalitet som ett värde, medan andra folk och folkgrupper får hålla till godo med medborgarskapets nationalitet eller ta konsekvenserna av en ockupation. När 1938 års estniske europamästare i brottning Johannes Kotkas år 1946 på nytt vann EM, då kallades han i svenska media för ”ryssen Kotkas”. Inte ens inom Sovjetunionen kallades ester för ryssar.

När finlandssvenskarnas särställning ifrågasätts säger man, att historiskt har Finland länge varit en del av Sverige. Men har man i Sverige verkligen insett, att Finland 1917 blev ett självständigt land, ett finskt rike i samma mening som det finns ett svenskt rike? Svaret blir tveksamt. Varför avvisar man till exempel de finska ortsnamnen och namnet på ”den finska riksdagen”?

Finlandssvenskarna brukar framhålla sin långa historia inom landet. Det borde därför vara normalt och naturligt att de kallas ”finnar”, men Sörhannus vill inte vara finsk. Varför är det så viktigt att ta avstånd från finskheten? När Sörhannus upplever ”kränkning” i att ses som finne, gör han alltså stor skillnad mellan folk och folk, naturligtvis till ”finnarnas” nackdel. Går det verkligen för sig? Är det inte rasism?

I Estland utövar den efter 1945 inflyttade stora ryska folkgruppen påtryckningar i ryskt intresse. Flertalet ryssar, både i Tallinn och i Moskva, ser Estland som ”egentligen” en del av Ryssland. De åberopar sin historiesyn.

Man kan se betänkliga paralleller mellan svenska och ryska attityder. Har det större grannfolket alltid rätt att trycka på för sina intressen?