En tredjedel av dem som åkt fast i Londontumultet är födda på nittiotalet. På Youtube hör man dem kaxigt hävda att de tar tillbaka sina skattepengar och visar polisen att vi, vi gör vad vi vill. Brandfarliga Robin Hood-wannabes, skulle man kunna säga. Och det är med den liknelsen jag kickar i gång min förklaring till varför de bränner grannens hus, tömmer elektronikaffären och slår sönder polisbilen. Det verkar inte bättre än att många av Londons nittiotalister lider av Robin Hood-komplex. Och de måste botas om vi ska få en långsiktig lösning på våldsamheterna.

Londonplundrarna ser sig själva som utstötta och fredlösa stackare som berövats på den välbärgade framtid de tagit för givet. Enligt dem har Prins John lurat till sig tronen och staten utgör landets värsta bandit, med sheriffen som sin våldsbenägna hantlangare. Och precis som i Errol Flynns tolkning saknar de moraliska skrupler, och tycker snarare att det här med brott, det är skitkul.

Efter två år i Englands fattigaste kommun, Hackney, vet jag att lagbrott sker hela tiden och överallt. Kemiska substanser hänger i luften och det är svårt att umgås med andra ungdomar utan att se allt möjligt olagligt arrangeras i prydliga linor på ett glasbord, ett skivfodral eller en stadig handrygg. Och när ens livsstil är kriminell tappar lagen sin auktoritet. Ett stort gäng ungdomar hamnar då, i varje fall under helgerna, över lagen. Samtidigt spyr de engelska medierna ut varningar om antisocialt beteende, vilket bidrar till en självbild som fredlös och farlig.

Men det senaste året har Londons ungdomskultur blivit en aktivitet rikare: politisk aktivism. Många har valt att skylla upploppen på det hårda sociala klimatet som följt koalitionsregeringens budgetnedskärningar det senaste året. Självklart har många haft det tufft i London, men det är protesterna mot regeringens politik, snarare än besluten i sig, som smittat ungdomarna med Robin Hood-komplex.

Londons före detta borgmästare Ken Livingstone menar att det är pessimismen inför framtiden som gör att ungdomarna plundrar. Men det han inte tar upp är att den här pessimismen är hämtad från demonstrationernas plakat – inte från ungdomarnas verklighet. Under det senaste året har Londons ungdomar lyssnat till en rad överdrivna domedagsprofetiorer i tidsenlig alarmistisk stil, och i demonstration efter demonstration har staten pekats ut som ansvarig. Därför blir koalitionsregeringen fienden. Och eftersom framtiden framstår som hopplös finns det inte längre någon mening att spela efter reglerna, precis som det var när folk svalt i Robin Hoods feodala England.

Aktionerna mot koalitionsregeringens politik har också fått polisen att framstå allt mer som den självgode sheriffen av Nottingham. Självklart var snutens image redan krass efter att de anklagats för att ha trakasserat minoriteter och muddrat dem utan anledning. Att de sen visade sig ha tagit emot mutor i den nyss uppdagade Murdochskandalen förvärrade situationen.

Men efter att tusentals ungdomar frihetsberövats på torg under fredliga demonstationer, då polisen i timmar blockerat alla vägar därifrån, har lagens långa arm effektivt svartmålats i ungdomarnas ögon. Mest av allt har de vant sig vid att se konstaplarna som fienden. Den här inställningen till polisen är väsentlig om man vill förklara upploppen. Våldsamheterna utlöstes när protesterna mot poliserna som sköt den unge Mark Duggan urartades i söndags.

Genom protesterna har ungdomar också fått en ny bild av vad de kan åstadkomma. Vid protesterna mot de höjda universitetsavgifterna deltog över 50 000 londondbor och media målade upp dem som en fara för ordningen. Detta, i kombination med polisens respons, gjorde att ungdomarna såg sig själva som en potent grupp, rent av farlig. Det är också uppenbart att det är genom balaklavas och våld de uppnått den statusen. Och det är just detta självförtroende, som Errol Flynn förkroppsligar, som krävs för att plundra.

Så de slåss mot polisen och stjäl från de rika. Sedan ger de till sig själva. För till skillnad från Robin Hood ser londonplundrarna sig själva som offren istället för legendens livegna bönder. Och precis som de hade rätt till mat anser sig plundrarna ha rätt till plattskärmar, skor och mobiler.

De är uppvuxna med konsumtion som ledstjärna. I Primarkbutiker, där man får massor för väldigt lite pengar, öser folk dagligen ner kläder och prylar utan att tänka efter om de behöver eller ens vill ha dem. Det ser faktiskt ut som de plundrar stället. Prylar har blivit en rättighet, som de livegna böndernas mat, och nu tar plundrarna för sig.

Debatten kring hur upploppen ska bemötas har delats mellan dem som tror på hårdare tag mot brottslingarna och de som manar till sociala initiativ för att motarbeta de underliggande orsakerna. Det som båda sidorna missar är att många av londonplundrarna har en felaktig verklighetsbild – ett Robin Hood-komplex. Att bo granne med överklassen i Londons sociala lapptäcke och att glo på pengahyllande teve har gett dem en skev bild av vad de har rätt till. Och i protestmyllret har överdrivna analyser och slagord utgjort deras enda politiska skolning i ett land där den obligatoriska utbildningen i samhällsfrågor är nästintill obefintlig.

Men Londons ungdomar behöver varken batonger eller välfärdspengar. De behöver få verkligheten inbankad i sina skallar och inse att staten inte är roten till allt ont, att polisen inte är deras fiender och att världen inte är på väg att gå under. Mest av allt måste makthavarna visa dem att ungdomarna är en del av samhället och att det finns bättre sätt att få sin röst hörd än att krossa skyltfönster och bränna grannhuset, även om det är först då man hamnar på nyheterna.

AXEL NYGREN

frilansjournalist boende i Hackney, studerar journalistik och historia vid City University i London