En normalbyggd man, cirka 1,85 lång, klev ombord på bussen. Han ställde ifrån sig en väska i mittgången, tog upp sin mobiltelefon, klev av bussen och gick därifrån. Oslo centralstation utrymdes, området spärrades av, brandförsvar och ambulans tillkallades, tåg stoppades.
Var det en överreaktion? Väskan visade sig inte innehålla något skumt. Mannen hade bara hjälpt en bekant ombord.
Men dagarna efter ett terrordåd som är så omfattande att det är att betrakta som en nationell tragedi går det inte att peka finger åt säkerhetstänkandet. Tvärtom visar episoden på centralstationen på behovet av krisberedskap på alla samhällets plan.
Terrorattacken i Norge ger anledning till granskning på en rad nivåer. Var byggnaderna i regeringskvarteren tillräckligt säkra? Fungerade alarmtjänsterna? Hade polisen relevant bemanning även i semestertid? Fungerade infrastrukturen för utryckning till lands, till sjöss och i luften? Hade säkerhetsorganen redan innan kunnat snappa upp rätt signaler om inköp av kemikalier eller vapen?
Hur svårt det är har redan framkommit, gällande Oslopolisens helikopterresurser, eller i förmågan att göra en korrekt bedömning av antalet döda. Ännu svårare blir det när man betänker problemet att samhällen tenderar att planera för den senaste krisen snarare än den kommande.
Att terroristattacken skulle komma i form av en feberfantasins tempelriddare var sannolikt omöjligt att förutspå. Men att ett öppet samhälle som Norge – eller Sverige – kan vara måltavla för terrorism har länge varit givet. I det perspektivet är bilbomber mot regeringsbyggnader eller skottlossning mot politiker något som måste ingå i en kalkyl om samhällelig säkerhet. Det är ingen enkel beräkning: som alltid vägs en liten risk mot en stor potentiell skada.
Terrorism är att sätta skräck i befolkningen, i syfte att i förlängningen påverka politiken. Skräcken sprids såväl med själva förödelsen i attentatet som i kaoset efteråt.
Förmågan att stå emot en terrorattack står alltså i viss relation till hur väl man förmår upprätthålla ordning, säkerhet och trygghet. Det gäller att kunna återgå snabbt till vardagen. Att återfinna normaliteten efter chocken.
Samtidigt som det självfallet kommer att uppdagas brister och behov av reformer går det inte att undvika att imponeras över hur Norge har mött sin kris.
En aspekt gäller alla de heroiska frivilliginsatser som bistått, en annan den norska allmänhetens stoiska vilja att sammanhållet vårda det öppna samhället. En tredje aspekt reser frågor om hur Sverige skulle stå sig i jämförelse.
Bomben mot regeringskvarteren krävde att en stor del av city behövde spärras av och bevakas. Motsvarande attack i Stockholm skulle kanske kräva bemanning runt Tegelbacken, Gamla Stan, vid stora genomfartsleder och på shoppinggatorna. Detta gjordes i Oslo till stor del av värnpliktiga som fått helgpermissionen indragen och snabbt kastats ut i folkmassorna för att vakta, ge vägledning – och trösta. Polisen räcker inte till i ett sådant läge.
Även i Sverige skulle Försvarsmakten tvingas spela en stor roll, något som redan diskuteras bland landets försvarsbloggare. Har vi den krisberedskapen?
