I sitt sommarprat häromdagen sade den nyblivne pappan, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, något väldigt sympatiskt. Han sa att en drivkraft som förenar politiker från höger till vänster är att man vill göra samhället lite bättre för sina barn.

Konstaterandet är, i all sin enkelhet, mer revolutionerande och ovanligt att höra än Erlandsson kanske tror. Politiker är ofta upptagna med storslagna visioner. De stannar sällan vid samhället som deras barn ingår i, utan vill världsförbättra och tillrättalägga både i när och i fjärran.

Det finns mycket som kräver bättring i världen, förvisso. Och varje gott steg är väl bra för våra barn i någon mening. Men något i tanken på politik på armlängds avstånd fyller mig med ett särskilt förtroende. Visst gillar jag att det finns svenska folkvalda vars huvudfråga är att ordna fram ett Kurdistan åt det kurdiska folket, men jag kan inte säga att jag tilltror just dem den avgörande kraften i ärendet.

Den som däremot, som Erlandsson, säger att han vill ”bygga ett samhälle där Axel kan cykla till grannungarna utan att oroa sig för mer än trafiken”, den har en uttalad investering i framtiden. Det är något annat än principer och deviser. Det är livet. Jag inbillar mig att om man en gång har sett sin politiska roll genom dessa glasögon blir man en lite bättre, lite mer jordnära, politiker.