Johnny Munkhammar

I länder med stor och godtycklig stat lyckas den som är bra på att muta eller hota sig till privilegier på andras bekostnad.

Johnny Munkhammar

Grekland är i djup ekonomisk och politisk kris. Har den orsakats av IMF, euro, skulder, åtstramningar eller nyliberalism? Svaret på den frågan ger också lösningar – även för många andra krisländer – och är i fokus på såväl G8 som veckans EU-toppmöte.

Påståendet att grekiska politiker har lånat och spenderat för lite pengar – och borde göra mer av detsamma – är antingen djupt ansvarslöst eller försök till satir. Statsskulden är 160 procent av hela ekonomin som följd av stora budgetunderskott under dåliga såväl som goda tider.

När grekiska politiker har ställt ut löften och betalat med lånade pengar har de samtidigt gett bort makten över landets framtid till långivarna. När dessa tvivlade på att de skulle få tillbaka sina pengar höjdes räntan, nya lån togs för att betala räntan, som höjdes ytterligare – och krisen var oundviklig.

De nödlån och räddningspaket som sedan dess IMF och EU har stått för har varit mer förmånliga. Men självklart vill även IMF och EU ha tillbaka pengarna. Därför ställs krav på reformer som ska öka de grekiska möjligheterna att betala tillbaka – i form av bland annat minskade offentliga utgifter och liberaliseringar.

Då påstår vänstern att IMF kräver reformer vars avsikt är att sabotera grekisk ekonomi. Men varför skulle IMF eller någon annan långivare vilja minska möjligheterna att få tillbaka sina pengar? Naturligtvis utformas kraven för att maximera möjligheterna att få landets ekonomi att fungera.

Andra skyller problemen på ”nyliberalism”. Då måste definitionen av nyliberalism vara offentliga monopol, höga offentliga utgifter, regleringar och byråkrati. Enligt OECD, Världsbanken, World Economic Forum – alla samstämmiga bedömare – är Grekland ett av de minst ekonomiskt fria länderna i Europa. För detta har Grekland kritiserats i tre decennier.

Men är inte allt eurons fel? Grekland skulle inte ha varit med i euron från början. EU-ledarnas kompromissande med de egna eurokraven – och Greklands fusk – lade grunden för problemen. Euron har aldrig varit ”felkonstruerad”; EU följde bara inte den egna konstruktionens krav. Euron gav låga räntor men stängde också möjligheten att devalvera – påverkan i olika riktning men ingen huvudsak.

En seriös analys söker svaret till det grekiska haveriet djupare. Den institutionella teorin dominerar alltmer i sökandet efter svar på varför vissa länder lyckas och andra inte. Ekonomipristagaren Douglass C North var den som först formulerade idén om formella institutioner – lagar och regler – och informella – normer och värderingar.

Syd- och Nordkorea. Öst- och Västtyskland. Lika i alla avseenden som klimat, geografi och kultur men helt olika utfall. Svaret står att finna i att två helt skilda samhällsmodeller. Å ena sidan en förtryckande, obegränsad, statsmakt, å andra sidan en begränsad rättsstat med ekonomisk och politisk frihet.

Det finns naturligtvis många mer nyanserade exempel på institutionella skillnader. I den hyllade Why Nations Fail jämför Acemoglu/Robinson orten Nogales i USA med Nogales i Mexiko. Levnadsstandarden är väsensskild trots att alla förutsättningar är lika. Författarna spårar förklaringarna till hur de olika samhällenas institutioner utvecklades av de spanska respektive brittiska kolonisatörerna: Plundring av rikedomar mot affärer och handel.

Fattigdom har varit regel under mänsklighetens existens, liksom den godtyckliga, obegränsade och förtryckande statsmakten. Den unika innovation som har vuxit fram de senaste seklen som kontrast till detta är den av medborgarna kontrollerade, av lagen styrda och begränsade statsmakten som garanterar medborgarnas friheter.

I länder med stor och godtycklig stat lyckas den som är bra på att muta eller hota sig till privilegier på andras bekostnad. I en rättsstat med frihet lyckas den som är bäst i fri konkurrens med andra. Drivkrafter och beteenden blir helt olika, hos medborgare, företag och politiker.

I flera sydeuropeiska länder, med Grekland som ledande exempel, är statsmakten opålitlig, oförutsebar, korrumperad och omfattande. Då bromsas goda drivkrafter som investeringar, företagande och arbete. Kvar blir att luras, låna och spendera.

Institutioner kan förändras över tid. De har också förbättrats i södra Europa, i hög grad tack vare EU, men det är ingen enkel process. Icke desto mindre är det där vägen till ett fungerande samhälle i Grekland går – efter den omedelbara krishantering och liberalisering som nu måste till.

JOHNNY MUNKHAMMAR (M)

riksdagsledamot, författare till The Guide to Reform (Timbro/IEA 2007)

MER LÄSNING Så skapas en ny drachma.

ANALYS Per Lindvall: Europas desintegration är i full gång.

Fler debattartiklar om grekiska krisen: