Varför är vi så toleranta mot arbete och handel i gråzonen? Först och främst är det alla skandaler kring framstående personer i näringslivet och politiken. Kan de så kan jag! Föraktet frodas och förtroendet är i botten. Men vad får vi sedan för våra surt förvärvade slantar?

Blir vi utsatta för brott har polisen inte tid att komma. Blir vi sjuka sätts vi på väntelista, från ett par veckor på vårdcentralen till något halvår i specialistvården. Blir vi gamla och skröpliga så vi inte klarar oss själva sätts vi på en makaber väntelista till något boende. När någon dör kan det bli vår tur. Vägarna är i dåligt skick så våra fordon far illa. Blir vi sjukskrivna jagas vi av försäkringskassan och hamnar vi svår nöd kan vi i bästa fall få en tid hos socialen. Många barn går ur skolan utan att kunna läsa och skriva, ungdomarna har ingenstans att ta vägen på fritiden om de inte är hockeyfans och gamla kan ligga avlidna i sina hem i veckor utan att någon saknar dem.
Detta är bara några axplock ur en lång, lång lista på sådant som vi blivit lovade för våra höga skatter och som inte fungerar.

Är vi bara en minut sena med inlämnande av deklaration eller inbetalning av skatt blir det böter. Men uteblir de utlovade förmånerna som skatten ska bekosta händer ingenting.
Svinnet i den offentliga förvaltningen har ingen grepp om, men det blir inte mindre. När chefen skall spara kastar han sig över sådant han tror sig begripa: Städning och suddgummin. Någon genomgripande rationalisering blir det sällan.
Den alternativa ekonomin har vuxit sig stark på grund av de höga kostnaderna för arbete. En sänkning med futtiga tio till femton procent kommer inte att ge något resultat nu när systemet är väletablerat och välutbyggt. Det vill till radikala förändringar. Framförallt en sänkning av skatten på arbete.