Som medborgare inom EU har man rätt att få sjukvård utförd i annat medlemsland och vården betald av den egna staten.

Rätten regleras av ett antal domar i EU-domstolen. En enskild nation har skyldighet att följa dessa domar och kan inte inskränka den enskildes rätt till ersättning för vård.

Ett land har rätt att införa krav om förhandstillstånd för vård, men villkoren får inte avvika från EU-rätten och inga nya försvårande villkor får läggas till.

Motivet för en stat att införa förhandstillstånd blir därför tvivelaktigt och gör det bara svårare för en vårdsökande att få sin sak bedömd direkt på EU-rättsliga grunder.

Får man avslag på ett förhandstillstånd är det inte rättsligt bindande utan kan ånyo prövas rättsligt varvid ersättning kan utgå (EU-domstolen mål C-372/04 avkunnad 2006-05-16 i mål Watts/Storbritannien).

Frågan om förhandstillstånd har fått aktualitet då socialminister Göran Hägglund lagt fram ett förslag om en sådan lag. Förslaget är lindrigt sagt överraskande.

Våren 2006 lade den socialdemokratiska regeringen ett förslag om förhandstillstånd. Det kritiserades kraftigt från borgerliga politiker som lovade att det skulle tas bort om de kom till makten.

Vid ett samtal vid valmöte i Falun utlovade Göran Hägglund att något förhandstillstånd inte skulle komma till stånd under en alliansregering. Den nya regeringen tog omedelbart bort s-propositionen.

Det framstår därför som högst märkligt att socialministern i strid med uttalade vallöften dammat av en socialdemokratisk proposition och nu för fram den som ett eget lagförslag!

Eftersom det är nödvändigt att samma grunder ska tillämpas, oavsett om man kräver förhandstillstånd eller ej, är Hägglunds motiv att lagen kan medföra besparingar för staten ett uttryck för att genom administrativt krångel försöka hin­-dra sjuka människor att få hjälp enligt EU-fördraget.

Kan detta förstås som uttryck för en mer strategisk plan hos regeringen?

Regeringen har gått till val på synsättet att medborgare är kompe­tenta personer som i hög grad ska kunna hantera sin situation. Den har även hävdat patientens valfrihet, vill verka för mindre byråkratiskt krångel samt stärka gemenskapen inom EU.

Inget av dessa förhållanden rimmar med införande av förhandstillstånd. Det kränker eller åtminstone hindrar en sjuk att få vård direkt på EU-fördragets grunder, det inskränker den sjukes möjlighet till valfrihet i vården, det ökar byråkratiskt krångel och motverkar Sveriges integration inom EU.

Har socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson accepterat att Försäkringskassan ska administrera ytterligare en uppgift, trots att den ska dra in hela 1400 tjänster? Har justitie­minister Ask accepterat att förvaltningsdomstolar ska hantera än fler överklaganden?

Har utrikesminister Bildt accepterat att Sverige ska distansera sig från EU? Och har statsminister Reinfeldt övergivit uppfattningen att svenskar ska vara respekterade individer?

Inte heller finns det några pengar att tjäna på förslaget. Kostnaden för utlandsvård har de senaste två åren varit 12-13 miljoner kronor per år.

Det kan ses mot bakgrund av att den totala sjukvårdskostnaden i hela landet är cirka 15-20 miljoner kronor per timme; sjukvård utomlands har kostat mindre än en timme svensk sjukvård!

De ersatta kostnaderna infriar EU-regler, varför det inte finns möjlighet att minska eller påverka dem. Till detta kommer att de sjuka ju förr eller senare ska få vård i det svenska sjukvårdssystemet. Så var finns vinsten?

I stället för att tacksamt ta emot vård inför regeringen ytterligare en kö för att sjuka människor ska få vård och fördröja att de kan återgå till att bli friska skattebetalare.

Lagförslaget framstår som ett politiskt missfoster, enbart till för att trakassera medborgare. Det har även väckt omfattande kritik inom alliansen.

För en politik som värnar om mångfald, respekt för individen och valfrihet är förslaget helt absurt.