Wikileaks är inte enbart negativt för USA – det finns positiva faktorer som följer av oönskad transparens. En oönskad transparens verifierar avsikter och sänder budskap. Wikileaks måste dock först sättas i sitt sammanhang.

Wikileaks är givetvis förödmjukande som ett misslyckande när det gäller federal kontroll över den egna verksamheten. Precis som att man har en obalanserad federal budget utan tecken på förbättring eller att varje stridsflygplan man beställer blir dubbelt så dyrt som det var tänkt. Det har brustit i kontrollen av den egna verksamheten. Men mer än så är det inte.

Wikileaks är inget digitalt Pearl Harbor eller någon större förlust – mer än prestige. Den enda påtagliga skadan skulle vara att vänligt sinnade individer kan identifieras och att det läckta materialet skulle få avhoppare och vänligt sinnade individer att avstå från att kontakta en amerikansk beskickning. Men människor som stödde frihet hoppade av under Kalla Kriget trots dåtidens hinder, så det faller.

Låt oss istället se på det presenterade materialet. Det som framkommer i rapporterna är saker som de flesta statstjänstemän skulle klämma ur sig efter ett par drinkar. Lite skvaller, kommentarer, några observationer och saker man har hört runt ambassaden. Till det läggs utgående kommunikation om vad Washington vill veta – och av vem. Huvuddelen av materialet har redan presenterats i andra former eller varit allmänt tankegods, exempelvis har saudiernas irritation och ängslan över det iranska kärnvapenprogrammet varit känt i flera år.

Diplomatkorrespondens har inte varit en betydande underrättelsekälla de senaste 40–50 åren. Signalspaning, öppna källor, nationella underrättelsemyndigheter och satelliter har sedan länge tagit över den rollen.

Vad är då fördelarna med Wikileaks? För det första, nu är det här och det är inget vi kan göra något åt. Då kan vi inventera vad som varit positivt. En omedelbar reaktion är att den transparens som följer av detta är att var och en – vare sig det är New Delhi, Järfälla eller Quito – kan se att USA gör betydande ansträngningar för att öka säkerheten för människor på den här planeten.

De åtgärder som vidtas för att kartlägga terrorism, oavsett ursprungsland, är en genuin amerikansk vilja att identifiera, lagföra och bryta ner terroristnätverk. Det råder ingen tvekan om att världssamfundet betjänas av detta och att det leder till ett bättre globalt samhälle. När amerikanska myndigheter tvingas söka få grepp om vilka terroristgrupper som slagit rot i Skandinavien borde det även öppna ögonen för svenskar om vilka som söker agera – och vilka som borde agera i eget bo.

För det andra, länder som Iran har en befolkning med tillgång till internet som utan hinder kan se svart på vitt att inte ens deras närmaste grannar och trosfränder, om än sunni, är något vidare imponerade av det iranska ledarskapet. Det behöver inte vara ett problem för USA eller Saudiarabien att detta blottläggs eftersom roten till problemet är att Iran, som det okulärt framstår, fortsätter att utveckla kärnvapen i en instabil region som eftersträvar långvarig fred.

Den iranska befolkningen får beskedet att betydande delar av den sunniarabiska omvärlden delar de amerikanska misstankarna om vad den iranska regimen har för avsikter. Det är inget vare sig amerikanerna eller saudierna behöver skämmas för. Människor i auktoritära länder, och i en värld där huvuddelen av världens länder ser frihet som ett problem, kan se de amerikanska goda intentionerna och jämföra med sina egna regimers.

För det tredje, det kan göra gott för Erdogan i Turkiet att få klart för sig att Washington inte är så imponerad av sin Nato-allierade och att amerikanerna ser turkiska ageranden som illojala i syfte att enbart stärka hemmaopinionen. Om det inte redan hade framkommit av tidigare handlingar.

Det måste även komma som en chock för vicekonungen av Bosnien, Carl Bildt, att han inte är en geopolitisk och diplomatisk gigant. En villfarelse som fortfarande kan skönjas i svenska tidningar. Det finns positiva värden för USA att ledare som får kritik även får ta del av den kritiken från en källa som är utanför USA:s kontroll.

Avslutningsvis ställer jag mig tveksam om Sverige uppfyller de konventioner och folkrättsliga krav som ligger till grund för diplomatiska förbindelser genom att indirekt medverka till spridningen av stulen diplomatkorrespondens och inte aktivt förhindra detta. Jag kan svårligen se att Sverige uppfyller sina åtaganden att skydda diplomatiska delegationer i landet.

Wikileaks är förargligt men det är inte en katastrof.

JAN KALLBERG

doctor of Philosophy Candidate in Public Affairs, University of Texas at Dallas